Banjo-Herren

Än en gång börjar en historia med att telefonen ringer. Denna gång är det min telefon på arbetet.
"Hej", sa en mycket stockholmsk röst i andra änden, "Det här är Johnny Ångvält, försäkringsrådgivare i Rövhålebro."
Jag känner herr Ångvält sedan tidigare. För en vecka sedan ringde han och skällde ut mig för att vi missat att registrera en försäkring han sålt. Det går till på så vis att försäkringar till stor del tecknas på kontoren, men registreras inne hos oss på administrationen, vilket inbegriper postgång. Postgång är långt ifrån så säker som gemene man tror.
Det visade sig att blanketten kommit in till oss samma dag som herr Ångvält ringde, av någon anledningen hade den irrat runt i postorganisationen en hel vecka! Smått generad lovade jag att vi skulle registrera den direkt.

Nu hade jag alltså Johnny Ångvält än en gång i mitt öra. Vad är det nu, hann jag tänka, innan han tuffade fram sitt ärende.
"Vi pratades vid i förra veckan angående en ansökan som blivit försenad. Jag märker nu att den fortfarande inte är registrerad!!! Vad sysslar ni med egentligen där borta på administrationen???"
Ja, vad sysslar vi med egentligen? Jag tänkte efter och försökte dra mig till minnes vad jag egentligen sysslat med i anknytning till just denna blankett en vecka tidigare. Det var helt blankt! Samma känsla som vid Mårrans attack började sprida sig i min själ. Det var ju också själve den och typiskt att det ska börja strula med den enda ansökan som jag personligen dyrt och heligt lovat att registrera så fort som möjligt.

Jag letade igenom mina egna att-göra-högar. Ingen ansökan.
Jag frågade Gobo. Han hade den inte.
Monkan vabbade, men jag tittade igenom hennes att-göra-högar också. Inget napp.
Jag frågade Ann, och hon gick iväg för att kolla i postfacken. Hennes telefon ringde naturligtvis.
Paniken växte för varje misslyckad förfrågning.
Jag kom på att jag fortfarande hade Johnny Ångvält i luren och insåg att jag var tvungen att medge för honom att ansökan kommit bort, men att jag skulle göra allt jag kunde för att få fram den igen. Han verkade skeptisk, poängterade hur förbannad hans väldigt viktiga och fina kund började bli och avslutade med att redundant uppmana mig att återkomma så fort jag hittat den.

Jag började med att försöka återskapa händelseförloppet. Jag hade lovat dyrt och heligt att ansökan skulle bli registrerad. Det enda jag kunde komma på var att jag kan ha råkat lägga den i utkorgen istället för inkorgen. (Jag lovar er, sådant är jag kapabel till.) Handlagda ärenden i utkorgen scannas in i en databas för att sedan arkiveras. Dagen innan hade jag skickat ner en stor mängd dokument till scanning. En snabb koll i databasen visade att ansökan inte fanns där ännu. Alltså måste den vara nere i postrummet, där all scanning sker. Jag älgade ner fem trappor.
Väl nere där erfor jag att damen som sköter scanningen skulle komma in lite senare och tills dess hade hon låst in alla dokument på sitt kontor. Naturligtvis hade ingen reservnyckel. Jag fick snällt vänta. Försökte jobba med lite annat, men hela den här pinsamma historien gjorde det svårt att koncentrera sig. Vem vet, om jag började med något annat kanske jag skulle glömma bort det igen. Det här var ju ett guldläge för Irrmannen att träda i auktion. Massvis med tankespridningspotential!
En halvtimme senare kom scanningsdamen till jobbet och jag letade igenom hela gårdagens scanningsskörd, fem backar med dokument. Utan framgång. Dags för ny backtracking.
Jag kom på att jag fått hjälp av Vanja med scanningsförberedelserna. Kunde hon kanske ha några dokument kvar? Uppälgning fem trappor följde.
Väl uppe erfor jag att Vanja skulle komma in ännu lite senare och till dess hade hon låst in alla dokument i ett skåp! Varför håller vi så hårt på sekretessen i det här företaget!? Naturligtvis hade ingen reservnyckel i det här fallet heller. Snäll väntning nummer två vidtog.
När Vanja väl kom så missförstod hon naturligtvis först min vänliga fråga om hon hunnit med alla dokumenten hon hjälpt mig med dagen före. Hon tog det som en anklagelse om slöhet och så fick man stå och höra om allt Vanja gjort den senaste veckan. Sedan förklarade hon att hon allt hunnit med allt jobb som hon så storsint erbjudit sig att hjälpa mig med.

Nu var en begagnad Banjo inte mycket värd. I tre timmar hade jag irrat runt som en osalig ande och jagat en spökansökan och inte fått något annat vettigt gjort. Och det fanns bara en sak kvar att göra. Krypa till korset, ringa Johnny Ångvält, bli verbalt halshuggen och stämplad som inkompetent.
Det gick fram väldigt många signaler, men till slut svarade Johnny. När han hörde att det var jag sa han:
"Ja men hej! Du, jag har skickat ut blanketten till försäkringstagaren för komplettering nu. Ni får tillbaka den nästa vecka."
"Ursäkta, vadå?" sa jag perplex.
"Jo, jag tittade i mitt postfack här strax efter att vi pratades vid och där låg ansökan. En Monkan hos er hade returnerat den eftersom den saknade underskrifter. Den har nog legat här ett tag, jag brukar inte kolla det där facket så ofta."
"Va....? Jaha....vad bra...."
"Då är allt i sin ordning. Trevlig helg!"

Märk väl den totala avsaknaden av ursäkt i herr Ångvälts repliker.
Men en trevlig helg tyckte han i alla fall jag var värd. Man ska vara glad för det lilla.
Och så sa han ju inte "God fortsättning!" heller.