Banjo-Herren

Jag har en ful ovana. Jag gnolar.
Jag gör det inte medvetet, men när jag koncentrerar mig eller tänker intensivt så börjar jag sjunga. Det kan vara allt från Kungssången till In kommer Gösta.
Jag gnolar när jag arbetar.
Jag gnolar när jag spelar Scrabble.
Jag gnolar när jag bloggar. Jag gnolar en stump just nu, faktiskt. Ska vi byta grejer av Hasse Alfredsson. Leksaksbil mot en rostig skruv, trallala....

Ni må tro att det driver folk till vansinne! Monkan skrek åt mig för ett par veckor sen att antingen höll jag käften eller så sjöng jag högre så hon tydligt hörde vad det var för låt, annars skulle hon bli galen. Hon ljög förstås. Hon blev aldrig galen, men hon bad om förflyttning till tjänstepensionsgruppen. Jag tror inte att det var i första hand för att komma bort ifrån mitt gnolande, men man kan aldrig så noga veta.

Jag brukar illustrera arbetet med små trudelutter. Den här veckan jobbar jag mycket med s k "okända avier", d v s inbetalningar som vi inte vet varifrån de kommit. Varje gång jag påbörjar ett sånt ärende så kan jag inte låta bli att stämma upp i Olle Adolphsons Okända djur, med textändringen: "Du tror väl inte på det här, hihihi, men visan handlar om en okänd avi....". Detsamma när jag tar mig an den träliga bankspecialiteten utanordning av återköp. Då blir det "Vem kan segla förutan ordning..." Jag kan alltså ärligt inte hejda mig.

Men inget ont som inte för något gott med sig. Nu i eftermiddag när jag svept in mig i vinterpälsen och skulle ge mig ut i de fåtaliga plusgradernas helvete, så kom en av avdelningscheferna i företaget fram till mig och frågade:
"Du Banjo, visst är du väl en ganska god sångare?"
Hon skulle bara veta.
Men det gjorde hon inte, så jag svarade så blygsamt jag förmådde att jo, så var det allt.
"Men då måste du ju vara med i Handelsbankens kör!" utbrast hon. "Vi har sånt underskott på killar!"
Jag sa ja på fläcken.
Det kanske kan funka som sån där kognitiv terapi di kallart, det med?