Banjo-Herren

Här lägger man in ett litet oskyldigt grattisinlägg till sin medbloggerska på hennes stora dag och då bestämmer Google "relevanta" annonser att först flankera inlägget med "Gör Bröstförstoring!" för att sedan framåt kvällen gå över till "Bantningstips!"

Jag tvår mina händer, blundar, trycker på Spara och publicera och hoppas att detta inlägg får annonserna att gå tillbaka till de sedvanliga "Banjo billigt!" och "Prisa Herren!"

Galpal Vera K! Idag fyller hon 25 år! Igen!
För vilken gång i ordningen har jag gjort klokt i att glömma.
Kram på dig, tårtsmulan!

Midvinterlunchens köld var hård, endast Banjo var vaken.
Nja, eller endast Banjo var den som var på kontoret. Alla andra var på lunch.
Nja igen, inte riktigt alla. Plötsligt kände jag en kall kåre längs med ryggraden. Jag insåg att Mårran snart skulle lägga sig som en fuktig filt över mitt torsdagshumör. Och visst var det så, långsamt kom hon glidande längst bort i korridoren, med giporna i botten som sig bör och siktet förtretligt nog inriktat på mig.
Till hennes försvar ska sägas att hon är lite rolig. Hon har en helt egen terminologi för allting vi sysslar med på fondadministration, en terminologi som man måste lära sig för att över huvud taget förstå, och som en grundlig kunskap i borde vara värdefull i ett CV vid internrekrytering. Och när hon inte kommer på några egna termer för det hon behöver prata om så brukar hon kalla det "sånt där" och sedan får man luska ut själv vad "sånt där" tillfälligt kan tänkas vara.

"DU!" utstötte hon. (På hennes språk betyder det antagligen "God fortsättning!" Inget ont som inte för något gott med sig.) "Vi pratade om den här den 23:e..."
Jag hade ingen aning om vad den här var för något, och inget förklarande papper viftade hon med heller. En sak var jag däremot helt säker på.
"Nej, det gjorde vi inte, eftersom jag var ledig då."
"Jaså", konstaterade Mårran och tvekade i en halv nanosekund. "Men då var det den 30:e, för då var du väl här?"
Det var jag.
"Det var 10 000 spänn som garnerats på fel numero för att fel gazonk hade juffilerats vid bumpi putus", fortsatte Mårran, och naturligtvis sa hon något annat i verkligheten, men man måste tänka på banksekretessen och det hon egentligen sa var minst lika svårt att förstå. Jag har dock pratat med henne i ett år snart så jag greppade sammanhanget någorlunda.
Problemet var bara att jag för mitt liv inte kunde komma ihåg ärendet.
"Jag minns ingenting av det här", medgav jag. "Är du säker på att det verkligen var mig du pratade med?"
"JA!" röt hon till. "Det var du! Vi pratades vid flera gånger och ekonomiavdelningen var också inblandad! Du sa att du skulle fnula runt det, men nu har jag fått ett  mail från kontoret som undrar vad som hänt för pengarna ligger fortfarande kvar på fel numero."
Nu började jag bli riktigt rädd. Sanningen var den att det mycket väl kunde vara så att jag helt glömt bort detta, hur osannolikt det än kändes, med tanke på att det inte är vardagsmat att fel gazonk juffileras på det där sättet. Men hur hade jag kunnat få för mig att lova att fnula runt det, när jag ärligen inte hade en aning om hur jag skulle göra för att fnula runt det!?
Jag gav Mårran rätt och lovade dyrt och heligt att fnula runt det så fort som möjligt. Alltid fanns det ju någon att fråga så fort de andra kom tillbaka från lunchen. Jag påminde mig om att "fnula runt" egentligen heter "omföra" och inväntande mina kollegor.

När vi så var återsamlade igen skulle jag just till att ta upp det hela när Monkan begärde ordet.
"Hörni, Mårran ringde mig före lunch och undrade om någon av oss kände igen ett ärende med en 'gazonk som juffilerats fel'? Hon hade fått något mail före jul men kunde inte komma ihåg vem hon pratade med hos oss om det."
Säga vad man vill, men Mårran vet hur man ska delegera ett kraftigt försenat uppdrag på ett effektivt sätt.
Och så var det ju skönt att inse att det inte var jag som var helt senil.
Den här gången.

Den här historien börjar, som så ofta i mitt liv, med att telefonen ringer.
Lite egendomligt eftersom hela historien handlar om att telefonen inte ringer.
Jag har en dum ovana att svara när telefonen ringer, trots att jag av erfarenhet vet att det brukar gå åt h-e.

"Banjo-Herren!"
"Ja, hej!" hör jag i andra änden och är det något jag vet vid det här laget så är det att inledningsfrasen "Ja, hej!" endast används av telefonförsäljare. För övrigt används mitt telefonnummer även detta endast av telefonförsäljare, och en enstaka mor då och då, och hon var det inte.
"Jag heter Stephanie och ringer från Telia!"
Stephanie från Telia kunde erbjuda mig allt möjligt mycket billigare än jag fick det med min nuvarande operatör. Medan jag funderade så smått på vilken min nuvarande operatör var rabblade Stephanie priser. Efter en stund kom jag på att det är ju ComHem.
"Jag har ComHem!" utbrast jag lyckligt. Sen var det roliga slut. Stephanie gav sig inte med att jag trodde att jag redan hade billiga kostnader nog, hon skulle prompt få mig till att rota fram en faktura och jämföra. Kunde jag väl. Glatt överraskad hittade jag en faktura rätt fort. När jag sa vad jag betalade för kabel-TV så blev jag än en gång glatt överraskad. Stephanie gav upp!
"Det kan jag inte klå", medgav hon. Glad såsom fisken fri ifrån kroken simmade jag iväg mot öppet hav, när hon plötsligt drog fram stora håven. "Men....din bredbandstelefoni var rätt dyr! Där skulle jag kunna erbjuda dig en sänkning av månadskostnaden med 100 spänn!"
100 spänn är rätt så mycket pengar. Speciellt i månaden. Jag kände mig tvungen att kapitulera.
Nu trodde jag att Stephanie skulle börja rabbla ett avtal där jag gjorde bäst i att fylla i med ett koncist JA! på slutet, men si, på Telia behöver de fortfarande en riktig underskrift på ett riktigt papper, något jag fann mycket sympatiskt. Då hade man ju faktiskt tid att ångra sig, om man nu plötsligt inte ville spara 100 spänn i månaden längre.
"När du skrivit under och returnerat avtalet så kommer jag att skicka ut en telefonadapter till dig", utlovade Stephanie.
"Vad är det för något?" frågade jag vetgirigt. Jag förställde mig bara lite.
"Den behöver du koppla in i ditt modem för att kunna använda tjänsten", förklarade Stephanie. (Stephanie heter egentligen något annat, varför kallade jag henne inte Siv eller nåt annat kort, så hade det gått fortare att skriva....jaja, det är lätt att vara efterklok....) "Vill du att jag ska skicka med en router också?"
"Behöver man en sån?" frågade jag och bestämde mig för att låtsas veta vad en router var. Dumt misstag.
"Nej, egentligen inte!" svarar Stephanie.
"Då vill jag inte ha någon heller", sa jag ödmjukt. "Inget extra för min skull, jag vill inte vara till besvär."
Vi skildes som vänner, båda två lite rikare än för 15 minuter sen. Hon p g a ackordslön, jag p g a godtrogenhet.

Avtalet kom, skrevs på och returnerades i bifogat svarskuvert, och några dagar senare kom paketet med telefonadaptern. Först kontrollerade jag att telefonen inte fungerade längre, kanske var det inte nödvändigt med adapter i alla fall, min telefon var ju redan så fint inkopplad i modemet. Men nog behövdes det, telefonen var stendöd. Huvudet före ner i adapterlådan!
Ojojoj, vad med sladdar och grunkor och mojänger, bara för att kunna prata i telefon. Bruksanvisningen såg mycket lättfattlig ut med tydliga bilder hur man kopplade in adaptern i modemet.
Hur kan dom vara säkra på att alla modem ser likadana ut, hann jag tänka innan jag såg Den.
Den där lilla rutan med den långa, långa texten i liten, liten stil.
Den började: "Har du inte Telia som bredbandsleverantör? Följ beskrivningen nedan!"
Den tydliga bilden föreställde naturligtvis hur Telias egna modem såg ut.
Beskrivningen nedan fortsatte på det mest oväntade vis: "Om du inte har Telia som bredbandsleverantör måste du även koppla in en router."
Mina fantasier innefattade Stephanie, ett halster och en sakta eld.

Telias automatiska telefonsupport är röststyrd. Man får beskriva med egna ord för en dator vad samtalet gäller, så länge de egna orden är antingen "Fakturaärende", "Installation" eller "Beställning". Säger man på skoj "Kolossala Sussie" så tycker den automatiska röststyrda telefonsupporten att man säger "fakturaärende" så då får man ringa om, eftersom man ska till "Installation". Sedan säger man "Installation" som en snäll pavlovsk hund. Sen väntar man. Länge.

Efter ett tag svarade Alexander från Göteborg. (Han heter faktiskt Alexander i verkligheten också.) Jag beskrev mitt problem och undrade försynt om jag kunde tänkas att få den där routern i alla fall, när det nu visade sig att den var så viktig. Jag höll inne med önskemålet om den sakta elden och halstret, Stephanie hade säkert redan gått vidare i karriären till teamleader.
"Du, kan du enna vänta en liten stund!" sa Alexander och försvann. Den lilla stunden tillbringade jag med att fundera på hur "enna" egentligen stavas. Jag kom inte fram till något förrän Alexander kom tillbaka. Han lät besvärad.
"Du, jag är rädd att det inte kommer att fungera över hövve taget." Så här i efterhand förstår jag inte varför jag blev förvånad. Jag blev alltså förvånad.
"Nä, för du har ju ComHem som leverantör, och då får du ju ditt bredband via kabelnätet. Vår bredbandstelefoni fungerar bara på ADSL-modem."
Nej, far å bada!

Man frågar sig hur Telia utbildar sina säljare egentligen. Man frågar sig också hur de över huvud taget kan lämna ut ringlistor till callcentren som innehåller telefonnummer till personer som inte kan utnyttja produkten som säljs? Och till sist frågar man sig om jag verkligen är den ende idioten som gått i den här fällan? Är detta verkligen första gången det händer? Varför har de inte en stor fet varningsskylt på callcentret som säger: "HAR DEN DU RINGER COMHEM? SÄLJ DÅ INTE PÅ DEM NÅGON BREDBANDSTELEFONI!" Och så med lite mindre stil: "Sådant kommer bestraffas med halstring över sakta eld enligt gällande brottsbalk."

"Jaha, vad gör vi nu då?" frågade jag matt.
"Jag får skicka ut en uppsägning av avtalet som du behöver skriva under, och så får du kontakta ComHem och be dom ta tillbaka dig som kund. Hoppas att de har något erbjudande nu så att du kan få lite lägre pris."
"Menar du att JAG ska städa upp efter vad ni ställt till här?" frågade jag.
"Det förstår du la att jag inte kan ringa till ComHem och teckna ett avtal åt dig?" sa Alexander som om jag vore den idiot han hade rätt i att jag var och sen sa vi adjö och skildes som vänner. Tyckte han.

ComHem hade inget erbjudande. Men jag fick komma tillbaka som kund till slut, efter flera mindre roliga missförstånd. Telia skickade en uppsägningsfaktura på ett par hundra, så jag ringde till supporten igen, sa "Kolossala Sussie" och bad dem sedan vänligen att titta i månen efter att jag skulle betala den, vilket de faktiskt förstod och makulerade den.

Stephanie ringde i mitten av november. 25/11 stängdes min telefon av. Idag fick jag det äntligen att funka igen. Det har varit underbara, lugna, försäljarfria sex veckor.
Tack Stephanie för att du gjorde det möjligt!

Jaja, jag vet att jag fuskar lite här. Som om Blondin-Bella aldrig har publicerat samma text på två ställen! Nedanstående okursiva nyhetsbrev skickades idag ut till samtliga medlemmar i nystartade Svenska Sällskapsspelssällskapet på Facebook. Men alla har ju inte Facebook. Och de som har Facebook går kanske inte in där varje kvartal. (Och inte in här heller, i och för sig....hade det varit så hade Blondin-Bella verkligen kunnat slänga sig i väggen....)

"Hejsan alla sällskapsspelare!
Nu har antalet medlemmar i denna Facebook-grupp övergått 100-strecket, och då kan det ju vara på sin plats att hälsa alla och envar ordentligt välkomna!

VÄLKOMNA ska ni vara till Svenska Sällskapsspelssällskapet!!

Det vi har gemensamt är att vi tycker om att spela spel.
Själv har jag spelat spel så länge jag kan minnas. Det började med enkla barnspel som Memory och Domino (nu kommer säkert några seriösa Domino-entusiaster att opponera sig om att Domino inte är ett barnspel, men ni måste betänka att mina dominobrickor inte hade prickar utan Fablernas Värld-figurer) för att snabbt inriktas på Monopol och Nya Finans. Ju större sedelvalörer desto roligare. När havren frös bort redan i maj i Nya Bondespelet bestämde jag mig för att aldrig mer satsa på havre. Nej, tacka visste jag betor.
Så kom Othello in i mitt liv. (Men det är ju egentligen inget sällskapsspel, eller? Gå in på diskussionsforumet på vår Facebook-sida och diskutera!) Jag insåg att man kunde tävla i spel! För en som kastade liten boll tio meter kortare än alla andra i klassen (inkl tjejerna!) var ju detta en fantastisk möjlighet. I flera år åkte jag landet runt tillsammans med några av er och vände svart-vita brickor.
För 10 år sedan sisådär gjorde så Scrabble entré. De allra flesta av er vet det redan men jag säger det ändå; Scrabble är spelet som många lite felaktigt kallar Alfapet. Djupare in på det tänker jag inte gå här.

I och med Scrabble-spelandet kom jag i kontakt med andra som gärna spelade en massa andra sällskapsspel också när vi var färdiga för dagen med Scrabble. Jag återupptäckte hur fantastiskt roligt det var med sällskapsspel!

Så för en tid sedan bestämde jag mig för att börja samla sällskapsspel. Jag inriktade mig på Blocket och Tradera och fann mig snart farandes runt i Stockholms stugor upphämtandes sällskapsspel både här och där. Ofta frågar jag de som säljer spelen varför de säljer, och de flesta gångerna säger de med ett lite melankoliskt ansiktsuttryck: "Jag har ju ingen som vill spela med mig."

Så föddes idén om Svenska Sällskapsspelssällskapet. Klatschigt namn eller hur? Naturligtvis är jag inte först med att komma på det. Redan på 80-talet cirkulerade idéer om detta, men då stannade det vid idéer. Nu är det verklighet. Jag håller tummarna för att vi ska kunna göra det till den succé jag ser i min vision!

Svenska Sällskapsspelssällskapet ska fungera som ett nätverk för att träffa andra spelsugna och arrangera spelkvällar. Det måste absolut inte handla om tävling, det är nästan att föredra om det bara är på skoj.

På vår Facebook-sida kan du gå in och efterlysa medspelare om du är sugen på att spela något speciellt spel eller bara utlysa en allmän spelkväll. Själv har jag just köpt ett spel som heter Agricola som jag jättegärna vill provspela med några hugade. Spelet går ut på att man är lantbrukare under medeltiden och ska bygga upp sin gård och familj med kor och svin och får. Och det bästa av allt; inte ett korn havre så långt ögat når! Spelet påminner lite i uppbyggningen om Settlers. Är ni intresserade? Skicka ett mess till mig!

Glöm inte att bjuda in era vänner som också gillar sällskapsspel. Ju fler vi är tillsammans, ju spelgalnare vi bli!

Och till slut, veckans visdomsord:
"Det är aldrig riktig julafton om man inte får spel!"

Hälsningar
Banjo-Herren, grundare SSSSSS"

Det borde nog stått "om inte någon får spel" i det avslutande visdomsordet. Jo, det hade låtit bättre.
Och så stod det naturligtvis inte Banjo-Herren i utskicket. Jag heter ju i själva verket något annat, som ni alla vet.

Har ni iTunes?
I de senare versionerna av iTunes finns det en funktion som heter Genius, och som ska locka en till köp, förstås. Genius är så otroligt fiffig att om jag spelar en låt i iTunes så tänker han ut vilken låt i iTunes Store som skulle kunna vara att rekommendera mig att köpa. En riktigt svinig kapitalistfunktion, m a o.

Nåväl och hur som haver, här sitter jag nu på fredagskvällskvisten och lyssnar på mina favoritlåtar och har precis kommit till "Vilken härlig dag" med Ewa Roos. (Ja, vad är det för konstigt med det då?)
Genius tänker en stund och kommer sedan med ett förslag på platta som passar alla oss som älskar Ewa Roos.

"Alltid Rött Alltid Rätt, Samling 1983-88" med Imperiet!
Jag har lite svårt att se kopplingen, faktiskt.

Först en liten varning.
Om ni inte har den närmaste lust att läsa ett tråkigt inlägg om hur jag försov mig, blev väckt av ett telefonsamtal från en kollega, kastade mig iväg till jobbet utan att äta frukost, jobbade undan och ifatt, förkortade lunchen (som intogs på McDonalds), hoppade över fikarasten, pratade inte med någon på hela dagen, stängde av datorn kvart i fem och åkte hem, gick till posten och hämtade två paket, kom hem igen och värmde upp sparrissoppa som intogs med några knäckebrödsmackor och sedan satte mig och spela MS Röj en stund medan datorn startade upp, gick in på bloggen och skrev en lång mening trufferad med syftningsfel, korrekturläste den utan att hitta ett enda som var för grovt och sedan tryckte på Spara och publicera, så är det ingen mening med att ni läser dagens blogg.

Men kom inte och säg att jag inte varnade er.

Som om det inte vore nog med neddeppningar så sitter jag här på kvällskvisten och inser att idag är jag halvvägs till 75. År gammal. Shit friterade potatisstänger....

Den lokala hyresgästföreningen har beslutat att en gårdsfest ska hållas. Och eftersom jag är den i styrelsen som är expert på datorer (läs: äger en) så har jag fått uppdraget att sammanställa en inbjudan i Word. Ibland är det lätt att vara expert.
För att gå igenom vad som ska stå i inbjudan så hade Kolossala Sussie bokat ett möte med mig. Mötet skulle äga rum klockan 19 i kvarterslokalen. 10 minuter före utsatt tid ringde hon mig på mobilen.
"Du kommer väl ihåg att  vi ska träffas i lokalen klockan 19?" frågade hon frankt (såklart).
"Ja då, jag är väl inte försenad?"
"Nej, men du verkar ju inte vara hemma, det är släckt i din lägenhet!"

FRA, släng dig i väggen.

Det är lätt att vara efterklok. Ibland blir det ännu lättare.

Lunch rådde på det stora kontoret. I fjärran hördes en skrivare mata fram utskrifter och någon enstaka bortglömd telefon ringde ödsligt. Mitt i lugnet satt Gobo och putsade sina skor. Snett bakom honom satt jag och började känna en viss doft sprida sig över nejden. Det luktade bensin. Bilbensin. Naturligtvis blev jag genast sugen på krusbärsläsk.

Hemma i Åhus, på den tid då jag ännu varken nigit vid mormors bår eller blivit hotad till livet av en halvt likstel Gubbjävel, låg det en bilverkstad mitt emot Pressbyrån. Vid det fåtal besök jag gjorde där, i sällskap av en granne, så blev jag emellanåt bjuden på krusbärsläsk. Därav denna helt logiska hjärnkoppling. Krusbärsläsk är bara gott i bilverkstäder.

Varifrån kom då denna förföriska doft? Svaret var uppenbart.
"Vad putsar du egentligen skorna med?" frågade jag fascinerat.
"Det är en rysk skokräm som ska vara jättebra!" stoltserade Gobo.
"Det luktar bilverkstad", konstaterade jag med huvudet fullt av krusbär.
"Luktar det mycket?" frågade Gobo förbluffat.
"Det är nog en och annan tre trappor ner som inte känner av det", sa jag som den patologiske överdrivare jag är.
Gobo vädrade i luften och kände att det allt luktade en del.

Nu började folk troppa in på kontoret.
Ann vädrade i luften och utbrast:
"Vad är det det luktar?"
"Bilverkstad", hjälpte jag.
Gobo sa ingenting.

Det var nog en evig tur för Gobo att Maggan var ledig den här dagen. Hon hade förmodligen blivit så allergisk så att hon hade mått dåligt flera veckor i sträck. Hon är inne på andra månaden i öppet kontorslandskap och blir mer och mer desperat för varje dag som går.

Anna återvände från lunchen. Redan när hon svängde runt hörnet vilket Sigrid en gång stod bakom så öppnade hon munnen och undrade:
"Har ni märkt att det luktar diesel i hela huset?" Anna är också patologisk överdrivare.
"Ja", sa jag och Ann. Precis efter svaret kom jag på vad jag egentligen skulle ha sagt, men det var ju så dags då.
Gobo sa ingenting men flyttade fötterna lite längre in under skrivbordet. Skulle det hjälpa?

Nej.
Vanja gjorde entré. Hon stannade till vid våra kontorsbås och vädrade som en blodhund, utstötte några frågande läten och vände sig sedan mot oss.
"Har ni märkt att det luktar....att det luktar....vad heter det...."
"Diesel?" sa jag och tackade min torra humors lyckliga stjärna.
"Ja, just det!" sa Vanja och sken upp med hela ansiktet.
"Det är tyvärr mina nya Diesel-jeans", sa jag.
"Jaha", sa Vanja på fullaste allvar och med stort intresse. Sedan vände hon om och gick, nöjd med förklaringen.

Gobo tog av sig skorna och stoppade in dem i ett skåp. Det hjälpte inte heller.

Jag undrar om man kan köpa krusbärsläsk någonstans fortfarande.....?

De har bytt flödesschema på trafikljusen i korsningen Vasagatan-Kungsgatan. Inte för att någon mer än jag bryr sig, alla springer mot röd gubbe av hjärtans lust ändå, men för dem som anpassar sig till rödljusens omslag så är det en klar förbättring. Heja den myndighet eller byrå eller person som beslutat om detta!

Detta har dock inte ett jota med det stora hålslagsbedrägeriet att skaffa.

Jag har ett svart hålslag stående i mitt kontorsbås. Det är alldeles lagom.
Därför blev jag lite överraskad i morse när jag plötsligt hade både ett svart och ett vitt hålslag stående där. Det kändes något överflödigt. Jag är ju varken den som är den eller den som håller inne med förvåning så jag utbrast:
"Men varför har jag plötsligt två hålslag på min plats?"
Då sa min båsgranne, som vi kan kalla Ann:
"Jag har inget hålslag över huvud taget."
Som den store bekämpare av orättvisor jag alltid är erbjöd jag henne då att få del av mitt överflöd.
"Vill du ha ett svart eller vitt hålslag? Jag har alla sorter!" Det är osanning, borta hos Maggan står något så extravagant som ett terrakottafärgat hålslag.
Ann såg ut att fundera lite och sa sedan:
"Jag tar gärna det svarta, det är något fel på det vita."

Jag är ju inte dummare än jag ser ut.
Hon fick tillbaka sitt keffa vita hålslag, den slemma bedragerskan.

Det finns inget mer explosivt diskussionsämne i den lokala hyresgästföreningens styrelse än blommor.
Tant Majsan vill ha mer, oavsett hur mycket Kolossala Sussie vill ha.
Och nu var det alltså dags för höstsmyckningen. Sussie deklarerade frankt (ja, ni vet) att i år skulle vi satsa brett på ljung. Ljung i krukor, ljung i rabatter. Billigt och bra. Ljung!
Tant Majsan försökte opponera sig och föreslog något som tydligen kallas strutbräken.
"Men varför ska vi bara ha en massa ljung överallt?" utbrast hon och slog ut med rullatorn.
"Eftersom det har gått så illa med blomster-Freuden tidigare år", sa jag.

Man kunde höra en knappnål falla.
I Masmo.

Mobilen ringde. "Dolt nummer" sa displayen. Jag svarade ändå. Dumt.
"Banjo-Herren."
"Hej, det är Kolossala Sussie!" (Kolossala Sussie sa i verkligheten något annat.)
Henne hade jag nästan glömt. Detta verkade tyvärr inte ömsesidigt.
"Det är styrelsemöte i Hyresgästföreningen i morgon. Jag vet att det är kort varsel, men kan du komma?"
"Javisst", sa jag, "men brukar inte mötena vara på tisdagar?"
"Nej, det är onsdag i morgon!" konstaterade Sussie frankt. Jag är tveksam till att Sussie kan använda andra tonfall än just frankt. Inga utrymmen för argumentation där, inte.
Det fattade ju inte jag, förstås.
"Jo, jag vet att det är onsdag i morgon, men brukade vi inte ha mötena på tisdagar i våras?" Varför har jag en sådan dödsdrift, egentligen?
"Ähum", fnös Sussie, "den 10:e borde väl vara i morgon onsdag?" Och så var hon borta.

Det kommer bli en intressant höst.

För två veckor sedan var vi iväg ett gäng och spelade Scrabble i Åbo. Och under resan så hände det en grej. Jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till. Obetänksamhet och ovarsamhet resulterade helt enkelt i en lite olycklig episod.

Det märktes tydligt på mig att något hade hänt. På jobbet undrade kollegorna vad det var, de påpekade att allt inte såg riktigt bra ut, att det var något som saknades. Och det var ju uppenbart att något gått sönder.
I vanliga fall så brukar jag ha en ganska kallsinnig "slit-och-släng"-attityd i sådana här lägen. Glöm, kassera och gå vidare. Men det har rörde sig om något väldigt speciellt, något som jag önskat mig länge och drömt om och som jag absolut inte kunde lämna bakom mig hängande.
Jag var helt enkelt tvungen att ta tjuren vid hornen. Ingen skulle göra jobbet åt mig. Det hade blivit dags att göra något som jag genom hela livet varit rysligt dålig på och som jag halvt om halvt lovat mig att aldrig göra igen. Vissa kanske skulle kalla det att förödmjuka sig, men jag kände att det som fanns att vinna var alldeles för värdefullt för att inte göra ett försök åtminstone.

Och det var denna helg det var planerat att ske, denna helg skulle jag verkligen göra det!
Det var ett stort projekt. Lördagen avsatte jag till att samla mod. Det gick sådär. På söndagen var jag fortfarande tveksam om jag verkligen skulle våga språnget, men så gick jag i alla fall ut och skaffade det som behövdes och så var det dags. Pulsen steg, nervositeten fick mig att darra när jag satte mig ner i soffan och greppade....

(dramatisk paus)

....synålen.
På bussen i Åbo bestämde sig en knapp på min högra jackaxel att lämna sin post vilket gjorde att revären har suttit löst och fladdrat sedan dess. Det har sett sjavigt ut, men eftersom jag verkligen älskar min jacka så var det bara att gå ut och skaffa nål och tråd och borsta av sina gamla syslöjdskunskaper från mellanstadiet, vilket var senaste gången jag höll i sybehör.
På Euroshop i Hallunda kunde man köpa 24 små trådrullar och en dosa med tjugo synålar för 10 spänn! Det borgar ju för kvalitet, eller hur?
Ta inte illa upp nu, alla sömmerskor och skräddare, men det ser faktiskt löjligt enkelt ut att sy i en knapp.
Anledningen att ni inte ska ta illa upp är att DET ÄR DET F-N INTE!

Låt oss börja med trådrullen.
Hur hittar man enklast var tråden börjar på rullen???
Jag lyfte ut en av de 24 trådrullarna ur Euroshops Sewing Kit och insåg omedelbart att där inte fanns någon början.
Jag krafsade lite på tråden. Ingen praktiskt utskjutande liten ände uppenbarade sig.
Jag blåste på rullen. Ingen ände fladdrade tjänstvilligt upp.
Jag vände och vred utan att hitta den ändamålsenliga texten "Börja här" någonstans!
Till slut fick jag demolera rullen, vränga av tråden, reda ut härvan och pilla och nysta och slita och dra tills jag fann en ände. Men var det rätt ände? Det här kanske inte var början på tråden utan slutet? Man måste väl börja från början? Jag bestämde mig för att chansa.
Sådärja, ände funnen. Nästa problem; Hur mycket tråd behöver man?
Det var rätt mycket tråd på rullen, jag insåg ju att det inte bara var att trä tråden i nålen (märk hur lättvindligt jag använder ordet "bara") och sätta igång, någon form av avklippning måste också ske. Men hur mycket ska man ta till? Är en meter för mycket? Är en decimeter för lite?
Jag insåg senare att jag slutligen tog till lite för mycket, men hellre det än för lite.

Över till nålen.
Synålen måste vara en av de mest förbisedda produkter utvecklingsmässigt som någonsin existerat. Det måste finnas ett bättre sätt att få in tråden genom nålsögat än att hålla på som man gör nu! Sug på den tunna, tunna tråden, håll upp nålen i god belysning, för ihop händerna och hoppas på turen.
Skulle man inte kunna tänka sig någon sorts öppningsbart nålsöga så man bara kunde lägga tråden på plats och sedan klämma ihop ögat (kalla det gärna "ögonlock" men kom ihåg vem som kom på det först) och voilà!
Hursomhelst, efter några minuters pill så satt tråden i alla fall i nålsögat.

Härnäst knappen med presumtivt vidhängande jackaxel.
Hur börjar man? Börjar man uppifrån eller nerifrån? Var det inte något syslöjdsfröken sa en gång om en knut på tråden? Hur gör man när man fäster tråden? Och viktigast av allt: Hur utvecklar man den röntgensyn som krävs för att man ska träffa rätt i knapphålen!?!? Varför köpte jag inte fingerborg också? Aj!!!
Och den där nålen, den inte bara sticks. Den blir ju hal också! Så fort man skulle till att trycka den genom tyget så gled den iväg på egna äventyr. Svettas inte sömmerskor om fingrarna? Varför heter det i så fall sweat shops?

Efter mycket svordomar och fummel så insåg jag plötsligt att knappjäveln faktiskt satt fast igen. Smått chockad fäste jag tråden genom att vira den en miljard varv runt knappens fäste och knyta till. Seger! Triumf!!! Projektet i hamn.

Ja, just det, sedan började jag redigera ihop Banjo-Herrens första bok i helgen också. Men det var ett litet fjuttprojekt i jämförelse.

Han kallade sig Jag, åtminstone när han lämnade kommentarer här i bloggen.
Historien bakom det namnet är lika lång som vår bekantskap som inleddes på hösten 1989 i Österängskolans bibliotek, där gruppen Teater Till Förfogande repeterade Socker-Conny.
19 år senare lägger han sin plånbok och mobiltelefon på köksbordet och lämnar hemmet för att aldrig mer komma tillbaka.

Jag kommer aldrig att glömma den bakfulla torsdag (ah, ljuva studenttid när det fanns bakfulla torsdagar!) då vi satt på ett café i Lund och hade köpt en Bamse-tidning och en flaska TippEx. Mogenhetsnivån nådde ny bottnar och humorn utvidgades till oanade områden. Bamse blev Bajse, Lille Skutt blev Lille Prutt, Skalman blev Analman och de oskyldiga barnsagorna förvandlades till grövsta homoerotik. Det var bara vår obefintliga känsla för det passande som gjorde att vi inte efter välförättat värv gick tillbaka till ICA och ställde tillbaka blaskan i tidningsstället.

Han var alltid så självsäker. Det var hans väg eller motorvägen.
Jag undrar när det svängde?
Jag undrar vad det var som hände? När brast det?

Sista gången jag pratade med honom märktes det ingenting. Jag skulle just inleda semestern och försökte koppla upp Hosabit till ett nätverk. Naturligtvis ringde jag systemvetaren Jag. Han kunde inte hjälpa mig. Jag tror jag frågade hur det var med honom. Jag tror han svarade att det var OK.

Det var inte OK.
De hittade honom i förrförra veckan. Då hade han varit försvunnen i 17 dagar. Och död lika länge.

Min störste beundrare, min vassaste kritiker, min ivrigaste uppmuntrare och benägnaste begabbare är borta. Begravningen äger rum inom den närmaste kretsen. Jag tillhör inte den, tydligen.
Synd, Jag, för jag skulle verkligen vilja komma dit.
Och där skulle jag niga vid din bår.
Och jag vet att du skulle tycka det var roligt.

Ibland blir livet litet roligare.
Min nya chef heter Snorre.

Ibland går det precis som man skulle kunna förvänta sig.

Vi fick en ny praktikant idag. Vi kan kalla henne Sigrid. Skärpt tjej. Hade nick på Betapet. Sympatisk med andra ord.
En liten grej bara, hon var inte så bra på att möta blick. Hon flackade gärna och tittade snett över axeln mot något fjärran mål när hon pratade med en, och inte bara med mig. Sånt lägger jag märke till eftersom jag själv lider av detta från och till.

Klockan fyra sa Sigrid tack för sig och gick hem för dagen. Som en sann arbetsgrupp började vi genast diskutera den nya gruppmedlemmen. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att påpeka det där med blicken för att se om någon annan observerat det. Det hade någon annan gjort och så skojade jag till det om att Sigrid "verkade ha bestämt sig för att inte gå flirtvägen i karriären". Så beställde jag en utskrift från skrivaren (Vanja är sjuk så det var fritt fram), reste mig och gick runt hörnet för att hämta den.
Och då gick det precis som man kunde ha förväntat sig.

Hon påstod att hon inte hade hört någonting, och eftersom jag inte kunde fånga hennes blick så var det omöjligt att utläsa om hon talade sanning eller inte.