Maggan sågar fikusar
Det står en fikus och hänger vid min arbetsplats dagarna i ändå.
Förhoppningsvis hänger den inte för att den råkar stå vid min arbetsplats, även om jag är alla växters dödsängel.
Blomman jag fick när jag började på fondgruppen, ni undrar kanske hur det gick med den? Faktiskt stod den rätt länge, men sedan blev den bara ledsnare och ledsnare. Blommorna försvann, bladen började ruttna i fästena, allt var allmänt dystert.
Eftersom vi har ett så stort och fint kontor med en massa krukväxter har vi professionella florister som går omkring och sköter växterna, dock inte blommorna som står i kontorsmodulerna. Ändå tog jag mod till mig en dag, dels av oro för min lilla blomma, dels för att floristerna ifråga inte gjorde alldeles jätteont att se på, och frågade dem hur man sköter en Anthurium bäst. (Det visade sig turligt nog faktiskt vara namnet på blomman och inte på affären den kom ifrån.) Floristen kände i krukan, som var snustorr, och gav mig rådet att inte låta den bli torr. Ungefär som att tipsa en påkörd om att inte gå mot röd gubbe. Dessutom tyckte hon att jag skulle ta bort alla vissna blad.
Jag följde hennes råd, men det gjorde egentligen bara att blomman såg ännnu ynkligare ut. Kvar fick den stå i alla fall.
När jag kom tillbaka från semestern hade den jäveln slått ut i full blom. Vad ger ni mig för det?
Åter till fikusen. Vi i fondgruppen är rörande eniga om vad det är för problem med fikusen.
Den behöver en större kruka. Det kan t o m jag, som har de gröna tummarna mitt i handen, konstatera, eftersom den står i en treliters spann av plast, medan alla andra (välmående) växter vräker sig i gedigna jättekrukor av betong.
Så en dag materialiserades Maggan än en gång i vår krets. Hon är en jäkel på att smyga. Med samma drömmande tonfall som vid tillkännagivandet att hon inte var så sugen på radio sa hon, med blicken drömskt fastnitad vid fikusen:
"Jag undrar om man inte bara skulle såga av den?"
Jag, Gobo och Anna tittade förbryllat på varandra.
"Ja, det gjorde min man med en fikus vi hade hemma som såg lite hängig ut. Den blev jättefin sedan!" fortsatte hon.
Jo säkert, efter att din gubbe hade bytt ut den mot en ny en dag när du var på jobbet vilket du inte märkte när du kom hem, tänkte jag, men sa:
"Njae, vi tror snarare att den behöver en större kruka."
"Nä, det skulle göra susen att bara såga av den. Du får ta med dig en såg på måndag, Banjo!" bestämde Maggan och diffunderade därifrån i djupa tankar om mord på fikusar.
Hur hon kunde dra den konstiga slutsatsen att just jag skulle äga en såg förtäljer inte historien, men det går säkert att skylla på någon allergi. Eller radioskval.
Framåt eftermiddagen dök plötsligt floristerna upp i kontorslandskapet. Jag såg min chans att få lite skötselråd angående fikusen, även om den inte var min.
"Där kommer floristerna!" tjoade Anna. "Nu kan du passa på och fråga dem vad vi ska göra med fikusen, Banjo!" Och så var den goda idén inte längre min.
Dock hann jag inte ens påkalla deras uppmärksamhet.
"HAR NI EN SÅG?" vrålade Maggan över hela kontoret.
Floristerna utbytte blickar som vi i fondgruppen så väl kände igen från våra egna inbördes nunor i samband med Maggan.
"Vi behöver kapa av den här fikusen!" domderade Maggan.
"Varför det?" undrade den modigaste av floristerna skräckslaget medan den andra tog skydd bakom en vattenkanna.
"Det är det enda sättet att få den att bli fin igen!" slog Maggan fast.
"Men...." försökte floristen flika in.
"Det är så vi brukar göra hemma!"
"Jag tror det räcker med att sätta om den till en större kruka..." viskade floristen smått skräckslaget.
Man säger inte emot Maggan, men det kunde ju inte de stackars flickorna veta.
Vi såg dem aldrig mer.
Banjo-Fadern, som är en av mina trognare läsare, frågade någon dag senare när vi talades vid på telefon om Maggan fått något eget rum ännu. Banjo-Fadern skulle by the way kunna få en blommig tapet att slå ut lite mer.
Jag berättade om Maggans botaniska skötselråd.
"Såga av den?" sa han, och jag förstod hur han såg ut i ögonen. "Nej, den behöver säkert bara en större kruka."
Quod erat demonstrandum.
Vi sågar nog av den i alla fall, för husfridens skull.
Fetischism
Ofta får jag höra att jag är en fantastisk Scrabble-spelare.
Inte sällan får jag beröm för att jag jobbar hårt och är plikttrogen.
När tillfälle ges får jag ta emot komplimanger om att jag har god hand med barn.
Men idag så fick jag en komplimang som verkligen spelade roll, som verkligen värmde inombords.
Min kollega Anna berömde mig för att jag alltid har så snygga och personliga skor!
För ett par år sedan satt jag på pendeltåget mellan Bordet och Merode (uppmärksamma läsare uppfattar här att detta var under min tid i Bryssel) och tittade ner på mina skor. De var svarta. Klumpiga. Svarta, fransiga snören. Slitna.
Jag tittade på mina medpassagerares fötter och drabbades av en förfärlig insikt.
Jag hade Belgiens, om inte världens tråkigaste skor.
Där och då svor jag en helig ed. Med Gud och en konduktör som vittnen svor jag att aldrig ha tråkiga skor igen!
Samma eftermiddag gick jag ut och köpte ett par skor som var ofantligt obekväma att gå i, men som såg väldigt speciella ut. Inga problem, skor går man in, även om det molar ända ut i lilltånaglarna.
Efter en tid så började jag t o m köpa skor utan att egentligen behöva några.
En vårdag gjorde jag ett genombrott när jag köpte två par samtidigt. Det var som en uppenbarelse, plötsligt började jag tänka på att köpa skor som passade till ett visst par byxor....osv osv...
När jag åkte hem från semestern i Skåne för en och en halv månad sedan så hade jag sex par skor i bagaget. Jag är praktiskt taget kvinna.
Papperstrassel
Vi snackar stora, avancerade laserapparater med fyra olika inmatningskassetter.
Låt mig också få göra ett försök att beskriva kontorets olika sorters skrivarpapper.
Det finns en sort i A4-storlek med företagslogga, och en sort, lika stor men utan logga. Två olika typer.
Fyra skrivarfack.
Två papperstyper.
Ändå hör man flera gånger om dagen en enfaldig stämma ropa över kontoret:
"Skriv inte ut nu, jag har just bytt papper i översta facket!"
Låt mig få göra ett försök att beskriva Vanja.
Hon är bombad.
Eftersom hon inte fattar hur man byter papperskälla i utskriftsprogrammet tvingar hon hela kontoret att stanna upp (åtminstone utskriftsmässigt) för att hon ska gå bort till skrivaren (som ligger hyfsat långt bort), byta papper i översta facket, gå tillbaka till sin plats (lika lång väg tillbaka), klicka på Skriv ut och sedan gå tillbaka och hämta utskriften för att till slut byta papper igen. Sedan sluter sig hålet i tidens väv och allt fortsätter som om inget hänt, vilket det ju faktiskt inte heller har.
Nu vet jag vad ni tänker.
Jag vet hur man byter papperskälla i utskriftsprogrammet. Jag har t o m varit professionell papperskällebytesexpert under tre år av mitt yrkesliv. Vore det inte en smal sak för mig att hjälpa Vanja ta till sig detta lilla korn av lärdom.
Jag har tydligen misslyckats i mitt försök att beskriva Vanja.
Hon är omåttligt bombad.
Jag gjorde en gång misstaget att försöka lära Vanja någonting. Det gör jag aldrig om.
Det värsta Vanja vet är nämligen att någon, i värsta fall man och i allra värsta fall yngre man, skulle implicera att hon överhuvudtaget skulle behöva lära sig något. Hon kan nämligen allt! Försöker man att förklara en sak för henne avbryter hon mycket högljutt och visar på vilket sätt hon brukar göra, och eftersom hon har jobbat så länge på stället så måste ju det sätt hon brukar göra saker på vara rätt, annars skulle hon ju ha gjort fel alla dessa år och hur passar det ihop med axiomet att hon kan allt? Hon bara frågar??? Va? Va? Va?
Så hon får hållas. Det funkar ju faktiskt på hennes sätt också. Bara sämre.
Dessutom har vi på fondgruppen egen skrivare.
Envar sin egen frisör
Ordbajs-Chrille är patologisk konversatör och dessutom min kollega. Ni vet den där typen som måste fråga hur helgen har varit, fastän det är uppenbart hur lite intresse det förekommer för ett eventuellt svar. Ordbajs-Chrille pratar ofta om vädret och såhär i sommartider yttrar han frasen: "Har du haft din semester?" två gånger per arbetskamrat och dag. När man står och gör något tråkigt, som exempelvis sorterar post, då kan man ge sig fan på att Ordbajs-Chrille passerar och säger: "Du Banjo, det där ser inte roligt ut!"
Ordbajs-Chrille anses som mycket trevlig och social och en äkta tillgång på arbetsplatsen. Jag hatar honom, men bara lite.
Nu över till mitt hår.
Det har egentligen alltid varit en av mina värsta fiender. När det var inne med långt hår växte det alltid för långsamt, speciellt för mig vars tålamod blev bortbytt på BB. När det var inne med kort hår så virvlade det sig så att jag fick värsta Pontare-tofsen i nacken.
När jag äntligen nådde mogen ålder och slutade bry mig så bestämde jag mig för att låta håret växa. Detta resulterade som många känner till i den beryktade "hårig och fin"-incidenten. Det är äntligen dags att avslöja alla detaljer i denna urbana legend.
Ett gäng scrabblare hade samlats på puben The Doors nere i City. Under kvällen var vi några som sjöng "Sång om syrsor", Zarah Leanders gamla slagdänga, och dessutom demonstrerade jag mina färdigheter i att hålla fjolligt i en handväska. Detta kanske bidrog till hur händelserna senare utkristalliserade sig. Något bord från oss höll ett gäng övre medelålders och övre alkoholberusningsnivåns män hov och bland dem stod en jättelik, slätrakad, rödbrusig herre i tight T-shirt och ledde ligan.
Naturen kallade och jag gick och ställde mig i toakön. Just efter mig kom den tighta T-shirten med innehåll. Efter en stunds köande så vänder sig T-shirten mot mig och sluddrar "Du var ju hårig och fin!"
Jag insåg att jag nått smärtgränsen. Dags att klippa sig.
Dock hade jag med åren lärt mig att det svårligen var värt det att låta en professionell frisör klippa mig, det är snyggt i två dagar, sedan har jag inte karaktär att upprätthålla yrkesmannens vision. Jag inköpte en trimmer på Clas Ohlson för 200 spänn och gick hem och ställde mig framför badrumsspegeln. Hur svårt skulle det kunna bli? Ingen lödning skulle krävas i alla fall. Förhoppningsvis ingen blödning heller.....
Trimmern hade 8 olika längdinställningar med 3 mm:s intervaller och jag ställde den försiktigt på tredje nivån, 9 mm:s längd.
Det var faktiskt mycket lätt. Redan vid andra försöket kom jag på att det växer hår bakom örona också. (Tack för påpekandet, varenda en på kundtjänst!)
Efter några månader blev jag djärvare och gick ner till andra nivån, 6 mm:s längd, och framåt våren gick jag ner till 3 mm.
Jag började inse att jag hade besegrat min fiende till slut.
Och så, för en månad sedan när jag stod och fingrade på trimmern för en ny snagg så insåg jag plötsligt att det där inställbara munstycket faktiskt gick att ta av....
Efter några minuter stod jag där, utan hår alls på huvudet (förutom ögonbrynen och näshåren) och tyckte verklighetsfrånvänt att jag i vissa vinklar var lik Mats Sundin....speciellt med solglasögon på. Hujedamej vad stilig jag var. Vera K råkade ringa mitt i all självbelåtenheten och jag berättade naturligtvis om min metamorfos. Hon efterlyste bildbevis som jag snabbt fixade och mailade, naturligtvis med ett bifogat påpekande om likheten med Torontos starke man.
Förväntansfull gick jag till jobbet dan efter. För säkerhets skull hade jag klätt mig i ytterst anti-skinheadaktiga kläder, jag bor ju trots allt i Botkyrka och är inte så sugen på gängstryk...
På jobbet höjdes några ögonbryn. Ordbajs-Chrille kom förbi och frågade om jag hade klippt mig. Jag svarade nej. Var det någon som såg likheten? Vera K hade inte svarat på mitt mail....var jag ful?
Så kom Ordbajs-Chrille tillbaka.
"Du Banjo, vet du vem du är lik?"
Jag sken upp. Sundin! Sundin! Sundin!
"Michael Stipe!" sa han.
Några sekunders tystnad.
"Har du haft din semester?" frågade jag.
"Den börjar på måndag." Det var fredag.
Hurra, tänkte jag.
Sista timmar
Wow, vilken kioskvältare...
Ärligt talat, hur intressanta kan en döende cancersjuk kvinnas sista timmar vara? Det hade ju varit en sak om det varit Raoul Wallenbergs eller Jimmy Hoffas sista timmar i livet kvällstidningen kunde berätta om, då hade t o m jag kunnat tänka mig köpa lösnummer.
Hur pass respektfullt är det mot de efterlevande? Har de gått ut och hållit presskonferens för att de tyckte att det var ett allmänintresse i hur det sista av deras mor/syster/kollega vissnade bort?
Vila i frid, Drutten.
Pröva inte detta hemma
Det är ett ganska enkelt trick: Hur man blir osynlig.
Du behöver:
1 perrong
1 folkmassa i rörelse
1 pocketbok
Gör så här:
Gå och ställ dig mitt på perrongen och börja läsa din pocketbok. Den får gärna vara spännande, speciellt lyckat blir det om du väljer något av Arne Dahl. Stå med fronten vänd mot spåren, d v s ortogonalt mot folkströmmen. Släpp på folkmassan. Du kommer att märka att folk undviker dig i god tid och att det bildas en fullt naturlig ström runt dig, ungefär som ådringarna runt ett kvisthål i en planka. Mycket smidigt. Du syns.
Nu till tricket.
Sluta läs och titta dig istället omkring.
Du blir genast osynlig. Folk går rakt på dig, knuffar dig, ska plötsligt nödvändigtvis passera precis där du står. Du blir tvungen att först gå framåt och framåt och framåt, sen får du gå bakåt och bakåt och bakåt, ända tills det går runt en liten stund. Och sen så går det neråt, med blicken i boken igen, och folk ser dig och den naturliga strömmen återuppstår.
Fascinerande.
Vikten av rak kommunikation
"Jag vet inte om jag är så sugen på att lyssna på radio..."
Vi hade inte ens märkt att hon stod där. Men nu stod Maggan mitt ibland oss och var inte sugen på att lyssna på radio.
Vi jobbar i ett öppet kontorslandskap där vi sitter i s k fyrklövrar ganska glest utspridda över en stor yta. I fondgruppens fyrklöver har någon vänlig själ lämnat en radio. Faktiskt vet ingen vems radion är, den råkar bara stå där. När det är lågsäsong, vilket det fortfarande är, så brukar radion stå på lite lågt. Följaktligen stod radion på lite lågt.
När det är högsäsong borde den logiskt sett stå på lite högt, men så är inte fallet.
Maggan sitter i fyrklövern tvärs över rummet. Hon tycker inte om öppna kontorslandskap. Varenda gång hon placerats i ett öppet kontorslandskap har hon sökt fel och problem som till slut leder till att cheferna flyttar henne till eget rum bara för att få tyst på henne. Jag gissar att det är två veckor kvar tills hon nått sitt mål. Hennes trumfkort är allergier. Hon har dem allihop om det krävs. Ventilationen är en annan käpphäst. Och nu hade hon tydligen kommit på att hon kunde klaga på störande radioskval. Radion hade varit på i en dryg vecka utan att hon klagat.
Eftersom vi är en smula elaka i fondgruppen låtsades vi inte förstå vad hon menade. Spelat oskyldiga ansikten vändes mot henne och frågande ögonkast skickades varligt åt hennes håll.
"Varför lyssnar ni inte på internet istället?"
Nu var inte de frågande ögonkasten spelade längre.
"Men är det inte samma sak?" undrade Gobo.
"Då kan ni sitta och lyssna för er själva, så slipper jag höra det hela tiden!" fräste Maggan.
"Men vi kan ju inte sitta med hörlurar och lyssna på radio! Det om något förstör ju koncentrationen på arbetet!" opponerade jag mig.
"Jag tycker all radio är skit!!!" utbrast Maggan plötsligt och vände på klacken. På vägen tillbaka till sin plats gormade hon så att hela avdelningen tittade upp:
"Jag har inte lyssnat på radio på 30 år, och tänker banne mig inte börja nu!!!"
Tänk om hon bara kommit fram till oss och bett oss att sänka volymen lite. Då hade vi gjort det och hon hade sluppit exponera sina psykotiska sidor.
Vid närmare eftertanke tror jag det bara är en vecka kvar tills Maggan får eget rum. Ett fint eget rum, förslagsvis med mjuka väggar. Och en ny fin långärmad tröja....
Ojojoj!
Det var fredagkväll och vi befann oss på Söder. Det fanns ingen plats för oss på härbärgena, och icke heller på krogarna. Medborgarplatsen låg folkindränkt och livlig och regnmolnen fanns där i periferin men såg inte alltför hotfulla ut. Efter lite rundfrågning fick vi så ett bord på det relativt nyöppnade Ojojoj.
Kyparen var av det inställsamma slaget, och det är oftast ingen dålig egenskap hos en kypare, men den här gick till märkbar överdrift, åtminstone enligt mitt tycke.
"Varför heter ni Ojojoj?" frågade Lotta medan vi tittade igenom menyerna.
Kyparen flinade upp sig.
"Det är för att vi vill att alla ska säga 'Ojojoj, vilken god mat!' eller 'Ojojoj, vilken trevlig personal!" sa han och så skrattade han och la handen på Lottas axel en liten stund.
Så frågade Kicki nånting och kyparen flinade upp sig, svarade och la handen på hennes axel en stund och så i förbifarten en hand på Lottas arm också. Han böjde sig ner förtroligt och skrattade och tafsade. Jag la mig för säkerhets skull inte i samtalet.
Menyn såg särdeles läcker ut. Till min glädje fann jag även ett av mina favoritöl, Brahma, på densamma. Jag bestämde mig först och var också den förste att beställa.
"Jag tar den krämiga oxfilépastan och till det en Brahma!"
"Lager eller Brown Ale?" frågade kyparen utan att smeka mig på armen, tack och lov. Jag blev tillräckligt ställd av hans fråga. Fanns Brahma som Ale???
"Lager", replikerade jag.
Kicki beställde en Club Sandwich och även hon en Brahma, Bettan beställde lammburgare och päroncider.
Lotta var lite försiktig med friterad mat så hon bad att också få en Club Sandwich men utan pommes frites. Hon frågade om hon kunde få något annat istället, lite extra sallad kanske? Kyparen som hade händerna fulla med penna och block (i retrospektiv undrar man faktiskt vad det var han skrev på det där blocket....) svarade att det gick hur bra som helst.
Efter en stund kom kyparen tillbaka med det rosévin Lotta beställt, Bettans päroncider.... och två flaskor Brooklyn Brown Ale!? Jag påpekade vänligt men bestämt att det där inte såg ut som Brahma varvid kyparen hävdade att jag sagt att jag ville ha Brown Ale. Jag var fräck nog att ifrågasätta hans minne och motvilligt bar han tillbaka ölflaskorna.
En stund senare återvände han med tå flaskor Brooklyn Lager....
Nu började jag förlora lite av mitt fredagliga godmod och poängterade att jag och Kicki hade beställt Brahma. BRAHMA.
Kyparen såg frågande ut.
"Den har vi inte på menyn!"
"Jo, det har ni visst, den står högst upp!" envisades jag oförskämt.
"Nej, det gör den inte!"
"Jo."
"OK, jag ska hämta menyn så ska jag visa dig!" sa kyparen förargat och lämnade oss.
Faktiskt drabbades jag av en kort stunds tvivel på mitt eget minne och förberedde mig så smått på en pinsam stund, men när han kom tillbaka, stolt slog upp menyn och tryckte upp den i näsan på mig så kunde jag tydligt läsa "Brahma" högst upp, precis som jag mindes.
"Vad är det där då?" sa jag med ett ödmjukt tonfall jag lärt mig av Banjo-Fadern att använda när jag bevisat att jag har rätt.
Kyparen blängde i menyn, sträckte på sig, såg på mig som om jag vore en spya i alla Pride-flaggans färger och sa förståsigpåigt: "Du menar Bram-HA!"
Nej, jag menar 'slapptask', tänkte jag men sa inget. Förrän han gått.
Maten kom riktigt fort, det ska medges. Min pasta såg både krämig och smaskig ut, och det är ju svårt att se i en sån röra vad en förgrämd kypare skulle kunna tänka sig att röra ner i den, men det var inte förrän i denna skrivande stund som den tanken slog mig. Hm....
Bettans lammburgare såg väldigt fin ut än så länge.
Kickis Club Sandwich såg härlig ut den med.
Lottas Club Sandwich såg också läcker ut, men den extra salladen såg lite egendomlig ut. Den såg ut precis som pommes frites!
Lotta var långt ifrån så subtil som jag försökt vara.
"Men vänta nu, jag bad faktiskt om att INTE få några pommes frites, utan extra sallad! Det minns du väl?"
Nej, det såg man tydligt på kyparens ansiktsuttryck att han inte mindes. Med bara någon enstaka smekning på Lottas arm tog han tallriken och gick tillbaka ut i köket.
Hur många minns Rasmus Nalle? Hur som helst så trodde jag att jag hamnat i Biscayabukten för plötsligt kom kocken farande ut ur köket. Han for ända fram till vårt bord och frågade, på ett inte helt trevligt vis:
"Hur var det, skulle det inte vara något bröd heller till den där Club Sandwichen?"
Nu var måttet rågat för Lotta. Den utskällning som följde var ytterst informativ och helt klart olämplig för barna- och kocköron. Den innehöll allt! Hot, kompetensifrågasättande, spott, spe och en detaljerad instruktion hur en Club Sandwich skulle se ut för att Lotta ska vilja sätta tänderna i den. Kocken lomade tillbaka till kabyssen....förlåt, köket menar jag... och jag önskade mig om inte till Biscayabukten så åtminstone en lite mer avlägsen plats.
Lotta fick sin Club Sandwich med extra sallad och allt var frid och fröjd.
Tills Bettan lyfte på ovandelen av sin lammburgare och hittade det där långa, mörka, krulliga hårstrået.....
Kyparen fick delvis rätt.
Ojojoj, vilket skitställe!!!
Avrundningsregler
De berättar att de kommer höja min premie till 212 SEK i månaden, men att premien p g a avrundningsregler kan avvika med upp till 2 SEK uppåt eller neråt från den summan från månad till månad.
Medge att man blir lite nyfiken på deras avrundningsregler.
Banjo-Herren stinker
"Han kom som ett yrväder en aprilmorgon med ett höganäskrus om halsen."
Det är bra tråkigt när folk inte kan komma på något nytt...
Jag befann mig på Lidingö, förstås, där ungdomarna fortfarande ser ut som vi gjorde i välartade Åhus (på rätt sida järnvägen) när vi var i samma ålder. Alla unga herrar hade antingen ljusa chinos eller jeans (utan extra hål) och välstruken, diskret mönstrad skjorta. Inget snus, inga tribetatueringar och inte en tendens till på huvudet hopp.
Dessvärre kände jag mig inte lika fräsch. Stockholm var varmt och fuktigt och jag hade tillbringat hela dagen hårt arbetande i mitt anletes svett. Och dessvärre inte bara anletet....
Dagen hade avslutats med en smärre grillfest ute på Lidingö så jag var både genomsvettad och genompyrd och blev bara mer och mer medveten om detta.
Nåväl, bussen kom och förde mig bort ifrån Strindbergcitat och A-barn och snart satt jag på röda linjen igen, görandes den sedvanliga reflektionen hur passagerarna långsamt sjangserade ju längre söderut vi färdades. För att inte tala om hur jag själv sjangserade. Jag luktade apa. Svettig apa. Med iPoden i öronen satt jag och småskämdes lite.
Pridefestivalen var i full gång så på Söder steg en drös utspökade och överförfriskade festivalbesökare på. Mittemot mig satte sig en väldigt söt asiatisk tjej. Hm, frynte hon inte lite på näsan? Tittade hon inte på mig lite som om jag vore något en riktigt smutsig katt släpat in? Jag försökte sjunka ner i iPodens ljudhav och koppla bort de anklagande blickarna som (naturligtvis inte) sändes mot mig.
Och så, i Bredäng, fick jag det slutgiltiga beviset. Inte bara den söta asiatiskan utan hela vagnen fick plötsligt nog, reste sig från sina platser och störtade iväg längs med mittgången till andra änden av vagnen. Jag blev lite chockad, var det verkligen så illa??? Jag sniffade mig lite i armhålorna och insåg att jag t o m luktade spya! Herregud, så pinsamt! Skamset satt jag kvar i mitt os och hoppades att resten av resan skulle gå riktigt, riktigt fort. Hur kunde det bli så här illa? Snacka värdelös deodorant, jag bestämde mig att byta till Axe omgående. Det har man ju sett på TV hur bra och effektivt Axe är....
Äntligen framme i Norsborg. När jag reste mig upp för att gå ut upptäckte jag en tre decimeter i diameter stor spya i Pride-flaggans alla färger precis bakom mitt säte. Och äntligen la jag ihop två och två.
Jag luktade alltså så illa att någon t o m hade blivit tvungen att spy!
Sedan adderade jag en gång till och insåg att jag inte alls luktade så gräsligt illa. Men jag förstod plötsligt den söta asiatiskans förbryllade blick genom fönstret när hon gick av i Fittja och konstaterade att jag fortfarande satt kvar mitt bland kräkset.
Hosabit
I helgen var jag med och arrangerade min första Scrabble-turnering sedan jag blev med laptop och eftersom spelandet ägde rum både utomhus och inomhus behövdes två datorer, vilket gjorde att min Toshiba (som heter Hosabit, förstås) fick uppdraget att vara utomhusdator. En lång förlängningssladd från trapphuset försedde henne med ström.
Som kanske flera stockholmare märkte så regnade det ganska ordentligt stundtals under helgen, men det hade vi tänkt på i förväg och inhandlat partytält som spel och dator kunde stå i. Vad vi inte hade tänkt på var att det kunde regna så in i bomben mycket att tälten började läcka. Efter ett tag blev det som att sitta i ett finf duggregn inne i tälten och jag insåg att detta kan inte Hosabit må bra av alls. Först täcktes hon över av plast, men även plasten drabbades av duggregnet och blev fuktig, så det var absolut ingen optimal lösning det heller.
På lunchen insåg jag slaget förlorat (inte turneringen, jag var obesegrad och i ledning) och bestämde mig för att flytta in Hosabit under tak. I trapphuset kunde hon gärna stå och berätta för intresserade om orden som läggs är godkända eller inte.
Hosabit är utrustad med en inbyggd webbkamera, förresten. Någon gång när hon används i en turnering och är kopplad till internet så ska jag se om det går att ordna så att kameran är igång och dokumenterar ansiktsuttrycken hos dem som synar ord, speciellt när de får reda på om de har rätt eller fel. Det kan bli mycket sevärt bara det. Inte bara för en scrabblenörd.
Eftersom bra karl reder sig själv (översatt: eftersom jag är en jubelidiot) tyckte jag att den flytten bör jag ju kunna fixa själv. Hosabit stod på ett litet, lätt campingbord så det var bara att ta bordet och bära iväg med det med Hosabit och allt.
Låt mig presentera er för en av ellärans okända lagar: Sladdar fastnar överallt så fort de kommer åt.
Jag hade kommit in i trapphuset och var en meter från slutmålet när det plötsligt ryckte till i sladden. Den hade naturligtvis fastnat mellan dörren och dörrposten. Jag satte ner bordet och gick tillbaka för att lossa sladden, och när jag gjorde det så lyckades jag naturligtvis dra till ännu mer vilket gjorde att Hosabit gled av bordet och rakt ner i trappans stenhårda ditobeläggning! Med hörnet före på det där viset som dödar laptoppar med 100% säkerhet.
Jag drog av en sådan kötted så att de turneringsdeltagare som fanns inom hörhåll trodde att vi i smyg satt igång fjärde ronden.
Till min stora lättnad visade sig att fästet för strömadaptern kommit i vägen och dämpat fallet och Hosabit fungerade i ytterligare två och en halv timme på batteri, sedan somnade hon in och blinkade endast slött med batteriindikatorn när jag försökte väcka henne till liv. Strömadapterkontakten var demolerad och det var uppenbart var felet låg.
Herr Sekreteraren sa lugnande att det inte behövde bli dyrt, jag behövde bara byta ut själva kontakten, adaptern fungerade säkert fortfarande och jag, som faktiskt vet hur man bytter stickkontakter på vanliga elprylar, höll med. Hur svårt kunde det vara?
Så idag uppsökte jag Kjell&Company. Jag hittade snabbt en adapter som verkade fungera. Det stod "för laptopdatorer" på den och den var hyfsat billig, 299 SEK, så jag la planerna på ett riskabel kontaktbyteshembygge på hyllan och gick till kassan.
Killen i kassan frågade vad jag skulle ha adaptern till. Eftersom jag förutseende tagit med mig Hosabits trasiga adapter tog jag fram den och visade för experten.
"Då kommer inte den här att fungera", meddelade den sakkunnige och sa något om watt eller volt eller någon sån där enhet och jag trodde på honom och frågade honom vilken jag behövde istället. Vi gick i samlad tropp tillbaka till adapterstället.
"Den här" sa expediten och plockade upp en för 399 SEK "...är faktiskt inte heller tillräcklig" fortsatte han efter att ha skärskådat någon specifikation av något slag.
"Nähä", sa jag käckt, eftersom jag även var mentalt förberedd på att detta skulle visa sig mer komplicerat än det verkat i förstone.
Till slut hittade expediten en som hade rätt prestanda och den betingade ett ganska saftigt pris, 699 SEK. Jag tog upp plånboken.
"Men" sa expediten i ett plötsligt anfall av service mind, "det behöver inte bli så där dyrt. Om man är lite händig så behöver man bara byta ut kontakten på den du redan har, och en kontakt är ganska billig."
Ett hopp tändes. LITE händig var jag ju faktiskt!
"Hur händig behöver man vara?" frågade jag.
"Jo, det behövs lite lödning..." började han och två sekunder senare gav jag honom 700 SEK, fick en i växel och kunde gå hem.
Hosabit mår bra nu igen, kan jag berätta för alla som varit oroliga. Hon ser fram emot nästa tävling, men då får hon stanna inne.
Arbetsfördelning
Under industrisemestern stannar Sverige och gemene man kopplar helt av all oro för den personliga och framtida ekonomin. Plötsligt bokas inga omplaceringar av fonder om så hela börsen skulle krascha. Istället läser svensken väderleksprognosen och bokar solresor ifall temperaturen skulle krascha.
Jag hade tidig semester i år vilket, förutnämnda faktum i åtanke, innebär att även den första månaden efter semestern blir som en semester, fast inomhus och vid ett skrivbord.
Att inte ha något att göra på jobbet leder alltid till en och samma sak; man börjar plötsligt tycka att det lilla man faktiskt har är för mycket. Man börjar oja sig över en mängd arbete som bara är 20% av det man vanligtvis mäktar med och saker som skulle kunna varit idealiska att syssla med vid låg belastning är något man aldrig skulle få för sig att tänka på. Man tar med sig en pocketbok till jobbet. Man går och äter på Max på lunchen och får på så sätt en gratis Svenska Dagbladet i vilken man löser Svåra Sudoku, dagskryss och Nian och när den kvarten gått (där fick jag det sagt! :) ) så dras man oundvikligen till allt kontorsarbetes största fiende:
YouTube.
Och ingen kan säga något för ingen annan har något att göra heller, åtminstone inte på vår avdelning. Chefen är på semester. Och utanför öser solen ner på de som är lediga på riktigt...
Och så, i början av den här veckan, så kom en högre chef bort till oss där vi satt, för tillfället tursamt nog inte tittandes på YouTube, och sa att avdelningen för dokumentservice hade ett jättearbete som de slet med och som de verkligen kunde behöva hjälp med. De höll på att scanna in 20 års hälsohandlingar i en databas och deras anletes svett täckte väggarna i hela korridoren. Vi reste oss som en man (och en kvinna) och gick bort för att se vad vi kunde hjälpa till med. Och visst lyste flitens lampa. Avdelningen för dokumentservice var rena tomteverkstaden fast utan rutig färg och rasistiska dockor. Vi fick varsin jätteback med dokument och rudimentära instruktioner hur processen skulle gå till, garnerat med tacksamhetsbetygelser i mängd.
Och med vilken frenesi vi kastade oss över vår nya arbetsuppgift! Utsvultna på meningsfullt arbete kastade vi oss över detta tämligen meningslösa dito som pirayor på ett koarsle. Efter någon timme var våra jättebackar tomma och girigt gick vi tillbaka till Dokumentservice efter mer.
Dom satt och såg på YouTube.
Den enes bröd, den andres död.
Banjo-Herren faller på egna grepp
Inledande varning: Detta avsnitt kan verka osammanhängande för folk med urdålig kunskap i data.
Jag har begått två allvarliga misstag idag.
Det första var att ta den smala vägen och betala för ett antivirusprogram som jag säkert hade kunnat ladda ner gratis från någon lämplig piratbukt. Men sådan har Banjo-Modern uppfostrat mig att jag gärna gör rätt för mig, amen.
Det skulle vara så fantastiskt smidigt. Köpa, ladda ner och installera på tre minuter.
Men om man skulle installera köpta program så behövde man köra ett annat program som hette Download Manager, som i sin tur skulle söka igenom ens kundkonto på McAfee efter program att installera.
Tror ni att Download Manager hittade något program att installera?
Då gjorde jag mitt andra allvarliga misstag.
Jag kontaktade den kostnadsfria supportchatten. Det första som händer när man kontaktar den kostnadsfria supportchatten är att man får fylla i ett "betalningsformulär". Bara en sån sak gör ju en lite misstänksam vad gäller kostnadsfriheten. I formuläret fick man också kort beskriva sitt problem. Sen fick man installera en chattklient och sen vänta på att någon ville chatta med en. Fler och fler fönster öppnades och allihop blockerade varandra i ett sinnrikt system som fick mig att tro jag var tillbaka på Boda Borg...
Plötsligt plingade det till i en ruta och jag lärde långsamt känna Asya. Nedan kan ni läsa chatten i fetstil och mina försynta reflektioner kursiva....
> Din representative har anlänt.
Asya: Välkommen til McAfee
Asya: Om jag förstått rätt har du problem med att ladda ner din McAfee program
Customer: ja
Asya: Kan du bara vänta lite medan jag kollar detta i min databas
(Är det bara jag som reagerar på tonfallet i den meningen?)
Customer: ok
Asya: Tack att du väntade. Prenumerationen finns på ditt konto
(Jag förstår henne, presentera alltid idiotlösningarna först.....)
Customer: Inte enligt Download Manager
Customer: Den hittar inga program att ladda ner eller installera
Customer: Jag kan försöka igen, ett ögonblick
Asya: Ok, men du loggar in på kontot och du finner programmet inte där eller du får fel när du försöker ladda ber?Customer: Jag ser programmet på mitt konto, klickar på Hämta. Då säger de att jag måste hämta Donwload Manager. Jag trycker Hämta, Kör, Kör och DM startar, efter en stund säger DM att inga program finns att hämta....
Asya: Kan du pröva istället för att klicka på Kör att klicka på Spara och sedan spara den på Skrivbordet
Customer: ska prova
Asya: Tack
(Visst har vi en trevlig ton sinsemellan, jag och Asya?)
Customer: Varför ska jag förresten inte följa instruktionerna jag får på skärmen? Download Manager startar som det skall när jag klickar på Kör, men säger efter lite letande att inga program finns att installera från det här kontot.
Asya: Det är ett fel som ibland uppstår, vi ska pröva att fixa det
(Jamen, det var ju en klockren förklaring, men jag förstår henne fortfarande, hon kan ju inte veta min kunskapsnivå vad gäller IT ännu, någon ytterligare minut behöver hon nog för att inse vilken analfabet jag är....)
Customer: Nu har jag sparat ner DMSetup.exe
Asya: Ok, kan du pröva att köra det nu?
Customer: samma dåliga resultat!
Customer: hittar fortfarande inga program på mitt konto
Asya: Bara ett ögonblick medan jag kollar någonting och jag tror att jag finer en lösning
Customer: heja! :)
Asya: Tack att du väntade
Asya: Kan du klicka på Start knappen
Asya: och sedan Kör
Customer: Oj, nu har jag Vista här....var hittar man Sök?
(Sök? Vad dillar jag om? Och där hade den minuten gått....)
(Här klipper vi bort lite chatt gällande hur virrig jag är och hur dålig på Windows Vista Asya är, men för att sammanfatta det hela så kan vi väl säga att det blev oavgjort.)
Asya: Det måste finnas en mapp som heter etc
Customer: funnen
Customer: och öppnad
Asya: bra
Customer: fem filer däri
Asya: någonting som heter hosts
Customer: jajemän
Asya: Klicka på den och öppna den med Notepad
Customer: Går det bra med WordPad?
(Självklart går det inte bra med WordPad! Sedan när har WordPad och NotePad varit kompatibla?)
Asya: det måste vara Notepad faktiskt
Asya: Går det inte att finna den?
Customer: Den finns inte bland valbara program.....
Asya: ok, men då prövar vi med Wordpad
(Kunden har alltid rätt?)
Customer: ok. Ser ut att gå bra
(Nej.)
Asya: det är bra
(Nej.)
Customer: Låt mig gissa; det ska vara en tvåa istället för etta i slutet på den där IP-adressen?
(Jamenvisst, Banjo lille, försök dej på att stila med Canon-tricks som gällde för Windows XP Service Pack 2, det blir säkert jäääääääättebra.....tönt....)
Asya: nu måste du skriva 74.203.241.34 download.mcafee.com
Customer: Längst ner?
Asya: ja
Customer: Gjort
Asya: ok, men nu måste du bara starta om datorn och allt bör fungera när du prövar att logga in på kontot
Customer: Det bör göra det, va? :)
(Ordet "bör" är vackert och användbart i många meningar. Dessutom friskriver det vem som helst från ansvar för misslyckanden.)
Customer: Jag antar att jag ska spara hosts-filen först...
Asya: Ja, det måste du göra
("Måste" är inte lika flexibelt.....)
Customer: När jag försökte spara den så nekades jag åtkomst.
(Innan vi fortsätter detta spännande äventyr så måste det tilläggas att vid det här laget så har den officiella stängningstidpunkten för supporten överskridits med 10 minuter.)
Customer: Det här börjar kännas hopplöst....
Asya: nej, det är ingen fara, jag tror det ska fungera faktiskt
Customer: Det enda sättet jag kan gå vidare på här är att välja Spara Inte....hur ska det då fungera?
Asya: bara starta om och sedan logga in på nytt på kontot
Customer: OK, tack för hjälpen då.
Asya: Du är välkommen
Asya: Om det inte fungerar, då kan du återkomma och jag ska skicka en DM Setup fil men jag tror inte att det behövs.
Tror ni att det behövs?
Jag visste redan när hon föreslog att jag skulle starta om datorn utan att spara ändringarna att hon hade en buss att passa och bara ville bli av med mig. Hennes sista chatt-mening betyder i klartextöversättning: "Det här kommer inte fungera, men jag har inte tid med dig nåt mer nu. Återkom i morgon."
Chatten hade hållit på i mer än en halvtimme och höll säkert dessutom på att sabba hela teamets ärendestatistik för dagen. I dagens outsourcade kundtjänstsamhälle kommer alltid statistiken före kvaliteten. Asya är en exemplarisk teammedlem och jag hoppas att någon av hennes överordnade ser detta så att de inser vilket chefsämne de har i henne. Jag har kört hundratals liknande fula trick själv när jag satt på tech support.
Dessutom kanske Asya jobbar på ett outsourcingföretag likt det jag jobbade på i Bryssel som offentlig tillkännagav att övertid betraktades som ett försök att stjäla material från företaget efter arbetstid, vem vet?
Banjo-Herren vinner på lotteri
Eftersom Vera K fortfarande är bortsprungen...
Mina kazakiska agenter låter hälsa att de i den stäppbjörnsflock de bevakat den senaste månaden observerat en hona som verkar lite för hott för att vara på riktigt och de planerar att göra en framstöt inom ett par dagar. Jag tror personligen att de bara verkligen, verkligen behöver flickvänner....
...så förväntar jag mig inte att någon ringer mig på vardagskvällarna. Ändock hände det i afton. Det var ett stockholmskt nummer, skvallrade displayen och jag kunde ana vad det skulle röra sig om.
På senaste tiden har jag upprepade gånger blivit uppringd av SKOP, och varje gång visar det sig att de ringt fel och skulle till någon annan. Det gick så långt att jag körde gubbjävelstilen och skrev ett långt, argt mail till SKOP och meddelade dem min åsikt, och det var de ju vana vid, men kanske inte på det sättet. När det nu ringde så gjorde jag mig redo för att SKOPa ovett.
Det var inte SKOP. Det var Mamir.
"Banjo-Herren!" svarade jag.
"Hej, jag heter Mamir och ringer från Motorlotteriet", läste Mamir från sin lapp. "Jag söker Banjo-Herren."
Lite paff blev jag allt.
"Det är som sagt jag" bekräftade jag.
"Jaha", läste Mamir vidare. "Jag tänker erbjuda dig en lott i Motorlotteriet!"
"Lottar ni ut motorer?" sa jag imponerat.
"Nej, haha" tappade Mamir konceptet med men fann sig snabbt. "Du har faktiskt 25% vinstchans och varje fredag i en hel månad lottar vi ut en bil till ett värde av 100 000 kronor...."
"Oj!" utropade jag entusiastiskt, precis som en person som just lurats att var fjärde lottinnehavare varje fredag vinner en bil till ett värde av 100 000 kronor skulle ha gjort om han hade ropat. Mamir reagerade på det sätt som en som vill verka lättlurad önskar att en telefonförsäljare ska reagera. Han blev optimistisk och började ta ut svängarna rejält.
"Och inte nog med det! Vid sista dragningen i månaden drar vi en vinnare som vinner 1 miljon kronor!" Det hördes att han plötsligt lämnat manus.
"Ujujuj!" sa jag och funderade på om några ljudeffekter som typ en handflata i pannan skulle vara på sin plats.
"Och den här lotten kostar 200 kronor, men DU har blivit speciellt utvald på din adress att få möjlighet att köpa den för 99 kronor!!!" drämde han till med.
"Men det är ju fantastiskt!" sa jag på ett sätt som en person som ser ett 100 000-kronors vrålåk redan så gott som stå på sin parkeringsplats skulle ha gjort. Det tog skruv hos Mamir som gjorde sig redo för dödsstöten.
"Dessutom får du TVÅ extra skraplotter om du utnyttjar det här erbjudandet! Så jag tycker att vi tecknar upp dig för en månad!"
Självklart! Saken klar! Benet avsågat! Och jag som gick och funderade på att köpa bil och här blir jag mer eller mindre garanterad en direkt! För bara 99 lusidorer!
"Det låter ju otroligt!" skrattade jag euforiskt. "Får jag bara säga en liten sak?"
"Jamenvisst!" sa Mamir och gjorde sig antagligen redo för att börja läsa upp det sedvanliga avtalet.
"Nej tack! Adjö!" sa jag och la på.
Mycket nöjd. Verkligen mycket nöjd.
Helvetet på jorden
1) Jag ska med flyget eller båten eller bussen eller nån enstaka gång ett rymdskepp (då rörde det sig om att komma undan jordens undergång) men måste bara utföra någon fånig uppgift först som visar sig omöjlig eftersom det är uppförsbacke eller motvind eller för att jag glömt någonting.
2) Jag ska gå uppför en trappa eller genom en dörr, men trappan eller korridoren krymper ihop så att jag först behöver huka mig, sedan krypa och till slut inse att jag fastnat utan återvändo.
Jag är väldigt klumpig och urusel på att bestämma avstånd till tak, dörrposter, bordshörn m m.
Jag har inget tålamod med saker jag inte förstår.
Jag avskyr otydliga bruksanvisningar.
I Karlskoga finns ett ställe som jag, med ovannämnda egenheter i åtanke, borde hålla mig borta ifrån om det så gällde mitt liv. Stället heter Boda Borg och är helvetet på jorden.
Och jag har naturligtvis varit där. Frivilligt.
Låt mig beskriva Boda Borg. Har ni sett Fångarna på fortet eller Gladiatorerna så har ni en liten ledtråd. Det kallas för äventyrshus och går ut på att man är tre personer i ett rum i vilket man måste lösa en gåta USP för att kunna gå vidare till nästa rum där ny gåta och nya SP väntar en. Har man riktig tur så visar det sig att man var tvungen att titta i taket på första rummet för att få en enda liten futtig chans att förstå vad man ska göra i rum nummer två och då får man helt sonika gå ut genom skammens dörr, gå tillbaka till start och börja om i rum nummer 1. Har man riktig otur så klarar man även rum nummer 2 och kommer då till rum nummer 3, dit man allt som oftast får krypa genom en allt trängre och mörk gång, därigenom islagande all kroppens delar i hörn, trappsteg och skarvar. Dessutom sker allt på tid och när som helst kan underkännandets obevekligt röda lampa visa en på utgången. Om och när man lyckats ta sig igenom hela denna machoschistiska hinderbana så får man äntligen sin välförtjänta superbelöning!!!!
En stämpel på ett papper.
Inget mer.
Inga priser, inget guldpengsregn, ingen T-shirt för besväret, inga jättenallar eller skumgummihattar. En stämpel bara.
Och i huset finns det inte mindre än 21 sådana hör trerumsbanor.
Jo förresten, man kan få ett pris. Om man klarar ett visst antal speciella banor så får man halva priset på nästa besök!
Ni ser de två konstigheterna i den där meningen, eller hur?
1) Man betalar för att göra det här.
2) Man förväntas få idén att återvända.
Det skulle bara fattas att, när man misslyckats tillräckligt många gånger, plötsligt skulle ledas ut i ett rum där man finner sig stå i bara kalsongerna framför sin gamla grundskoleklass, så hade mardrömmen varit fulländad.
Jag kommer med största säkerhet att åka dit igen nästa år. Skam den som ger sig!
En kamp mot vädrets makter
När andra lätt sitter och avhandlar vädret och plugget och pop och bio såklart och vädret igen så sitter jag och försöker undvika de ämnena eftersom jag tycker det är nästan på lite respektlöst att prata om sånt, speciellt med folk man redan känner. Kan man verkligen inte komma på något bättre och mer intressant att tala om än hur vattenånga passerar mellan oss och vår värmekälla? Helt ärligt?
Om man lägger till det mitt dåliga morgonhumör, vanligtvis orsakat av dålig nattsömn, saml mitt pinsamt dåliga minne för ansikten så kan ni nog förstå hur följande kunde hända i morse.
Semestern är slut och jag sitter på tunnelbanan på väg till veckans andra arbetsdag. Total sovtid för natten ligger väl på cirka två timmar (för andra natten i rad) och jag har iPod-lurarna i öronen spelande någon fånig låt som säkert hörs i hela vagnen...
Det är tidigt på morgonen och semestertider så tåget är sparsamt befolkat. Jag håller just på att somna till när tåget stannar i Vårberg. Där stiger en mörk yngre gentleman på och sätter sig mitt emot mig och till min stora häpnad så hälsar han igenkännande! Ett vagt minne från föregående vecka viskar i bakhuvudet:
"Kommer du ihåg när du åkte den här sträckan på väg till tåget mot Flen och föraren sa något fullständigt obegripligt i högtalarna som du slängde ur dig en s k lustig kommentar om. Det var en ung kille som skrattade åt din kommentar då och som sedan satt och bytte ögonkast med dig hela resten av resan på ett obehagligt, men på intet sätt ovänligt, sätt... är det inte den killen som sitter där nu????"
Jag ger det vaga minnet rätt och spelar ut hela kroppsspråksregistret vad gäller "vill-vara-i-fred"-signaler. Mannen mittemot ser smått förbryllad ut.
Skärholmen passeras. Jag tittar ut genom fönstret, blundar och läser reklamskyltar för glatta livet och undrar så smått varför alla byfånar nödvändigtvis är tvungna att hooka på mig, när det plötsligt går upp för mig att om det är byfånen som sitter mitt emot mig så har han förmodligen fått det i generna.
Vi är nämligen släkt.
Rätt nära släkt, till och med.
Nån byfåne är han absolut inte, min kusins son Banjo (vi heter t o m likadant), han läser på KTH med betydligt större framgång än hans äldre namne i släktträdet någonsin gjorde, och jag tycker bra om honom när jag bara kommer ihåg honom. Och så börjar vi småprata. Hela tiden snurrar samma mantra i mitt huvud: "Vad du än gör, skit i vädret!"
Vi avhandlar familjen. De mår bra. Man ska alltid avhandla familjen, eftersom det är all världens mammors obligatoriska följdfråga när man i förbifarten nämner att man mötte den-och-den på stan. "Hur är det med hans föräldrar?"
Utanför fönstret passerar ett stort moln som förföriskt viskar: "Tala om mig, vetja!" Jag vägrar.
Vi avhandlar arbetssituationer. Han sommarjobbar på Ericsson. Bra att veta, eftersom fråga två alltid är "Vad gör han nuförtiden?" Själv jobbar jag på bank. Vardå? På Torsgatan. Jaha.
"Var har Ericsson sina lokaler?" frågar jag med autopiloten inkopplad och genast har man kört i diket. ALLA vet ju att Ericsson har sina lokaler ute i Kista! Ska jag sitta och verka dum i huvet inför släkten på det där viset?
"KISTA!" ropar jag själv så att några vänder sig om i bänkarna. "Det vet jag ju egentligen, det vet ju alla...haha..." Snabbt, snabbt....hitta något att släta över med....hade han inte något urgammalt kraftpaket i släkten för en tid sen....
"Hur är det, lever din farmor ännu?" drar jag till med. Banjo ser plötsligt rädd ut, vet jag något han inte vet? Jag inser snabbt att jag gjort två grova missar, dels träffar jag fel med en hel generation (jag tänker på hans farmorsmor) och dels handlar småprat aldrig, aldrig ALDRIG NÅGONSIN om döden!
Som tur är visar det sig att farmorsmor fortfarande är vid god vigör och urgamlare än någonsin. (Eller det kanske heter uräldre?)
Det är långt kvar på resan ännu. Solen tittar fram mellan molnen vid Liljeholmen, knackar mig på axeln och erbjuder sig som ämne, men jag kämpar emot.
Och så, i höjd med Zinkensdamm, får jag in en fullträff. Busstrejken!
Älskade busstrejk! Alla småpratsfobikers frälsare. Den bär oss hela väget till T-Centralen där vi går av bägge två. När vi skiljs ovanför rulltrapporna säger jag utan att tänka mig för:.
"Då önskar jag dig en vacker arbetsdag!"
Det fick mig till till slut, väderhelvetet.
Konsten att ta till vara en effekt
Banjo-Modern tittade upp från dagskrysset och spetsade mig med en bister blick. Jag hade just rensat minneskortet på kameran och satt nu i försommarsolen på min balkong och måttade med kameran. Solskenet gjorde att de starka färgerna i mitt kvarter framträdde med all önskvärd skärpa och tydlighet och det var idealiskt fotograferingsväder. En effekt man måste ta till vara på. Att Banjo-Modern, som verkligen inte gillar att bli fotograferad, råkade befinna sig inom kamerans blickfång gick egentligen inte att ta hänsyn till.
Det man inte vet har man inte något ont av, tänkte jag.
"Nej då, jag tittar bara på några bilder jag tagit!" sa jag lugnande och tryckte av en riktigt bra bild. Banjo-Moderns vita tröja gjorde sig fint mot det brandgula bordet och den lummiga grönskan i bakgrunden fulländade scenen.
Jag älskar verkligen min kamera. Ända sedan jag jobbade på Canon har jag ägt en Canon Digital IXUS-modell. Jag har uppdaterat mig två gånger och de gamla modellerna har fått gå till arv, den första till Banjo-Fadern och den andra till Ben-Slirren. Jag anser mig själv vara en riktigt bra fotograf, och samtidigt tycker jag att det är rätt så onödigt med dessa otympliga systemkameror med löstagbara objektiv när en liten kompaktkamera klarar av jobbet nästan lika bra. Canons IXUS-serie är varje amatörfotografs dröm. Jag har alltid min kamera med mig.
Speciellt roligt är det naturligtvis att fotografera barn och djur i rörelse, så när jag blev inbjuden till Ben-Slirrens och Ben-Slirrans lantställe för att passa Tora medan de målade uthuset så var kameran det första jag stoppade på mig. I vanliga fall brukar jag ha den i en speciell kameraväska i bältet, men på sommaren så brukar den få åka med i benfickan på mina shorts. Och sommar var det denna torsdagsmorgon, det vill jag lova!
Väl framme i Flen mötte hela familjen upp. Vi packade in oss i bilen för att köra ut till stugan. Under resan kom min semestertid hittills på tal och jag fick anledning att ta upp kameran och visa ett par bilder. Jag tog mig åt benfickan till.
Den var tom.
Ingen kamera.
I de mentala Banjo-sjöarna ligger det många yxor, och nu for det i en till. Kameran var borta och säkert redan i händerna på någon ny lycklig ägare som förmodligen tillskrev sig högsta vinsten i detta nu. Dåliga, dåliga Banjo-Herren som inte tänkt på att benfickan var lite sladdrig och att kameran lätt kunde slinka ut på sidan av kardborrbandsförslutningen om man satt lite nersjunken i exempelvis en andraklasstol på väg till Flen! Det var den semesterbudgeten det! Vojne, vojne och typiskt mög!
Väl framme vid stugan, som gudskelov är utrustad med internet, tog vi reda på telefonnumret till SJ:s hittegodsavdelning. Nja, vi och vi, min yxa låg ju redan i sjön så redapåtagandet fick skötas av Ben-Slirren, men jag repade i alla fall så mycket mod att jag slog numret, som var ett 08-nummer.
Tror ni, kära läsare, att de i Stockholm vet om något har upphittats på Oslo-tåget fyra timmar innan tåget ens kommit fram till sin slutdestination? Självklart vet de inte det, och det förstår ju minsta barn. Trots det så satt Banjo-Herren i telefonkö i 15 minuter och upptog en stackars överstressad telefonissas dyrbara tid i en minut till bara för att få reda på denna fullkomliga självklarhet. Telefonissan upplyste mig att kameran, om den lämnats in, förmodligen hamnar i Oslo och att jag behövde ringa dit. Naturligtvis kom jag inte på att fråga efter numret till Oslos hittegodsavdelning.
Fyra dagar förflöt, och Tora var så tacksam så för att farbror Banjo inte hade kameran med sig och drog fram den både titt som tätt. Hon verkar nämligen inte helt förtjust i att bli fotograferad heller, i det brås hon på sin farmor.
Jag lyckades sånär glömma att jag förlorat min käraste ägodel. Dessutom hävdade Ben-Slirran med säkerhet, vis av erfarenhet, att manfolket i vår släkt alltid målar upp de värsta scenariot. Aldrig har så många saker försvunnit för evig tid för att sedan dyka upp timmen senare som i den familj hon med glädje gift in sig i. Hon var övertygad om att kameran låg hemma hos mig och skräpade och hon lyckades faktiskt övertyga mig också.
Hon hade fel.
Mycket låg hemma hos mig och skräpade när jag kom tillbaka på söndagen, men inte kameran.
Jag deppade hela måndagen, men på tisdagen åkte jag in till Centralen och uppsökte avdelningen för tillvaratagna effekter. Damen bakom disken frågade när jag tappat effekten och vilken effekt det rörde sig om. Nej, någon Canon-kamera hade de inte fått in. Det visade sig dock att jag inte skulle bli tvungen att ringa till Oslo, eftersom SJ-tåg aldrig städas utanför Sveriges gränser. Dessutom skickas allt som upphittas på tågen landet runt alltid till Stockholm förr eller senare. Hon rådde mig således att återkomma förr eller senare och se om kameran hade dykt upp. Jag gick hem och började titta på kameraannonser. Tur att man inte har någon respekt för pengar....
Idag svängde jag förbi där igen, mest på skoj. Det var samma dam bakom disken men hon verkade inte känna igen mig. Hon frågade mig när jag tappat effekten och vilken effekt det rörde sig om. Jag svarade torsdags och Canon-kamera. Sedan frågade hon om jag visste tågets nummer. Jag såg konfunderad ut.
Sen frågade hon om jag kunder beskriva vad kamerans minneskort innehöll. Jag försökte minnas och räknade upp en bildserie med Nattis och Cass åkandes karusell, en liten videosnutt med Banjo-Fadern lekandes med Tora, och så vidare...
"Var det inte någon som satt och fikade på en balkong också?" frågade hon då.
"Nej, hon löser Svenska Dagbladets dagskryss", sa jag som i chock.
Att se henne komma ut från lagret med min käraste kamera i handen gav den effekten att jag ville hoppa upp och ner av glädje. Och det var en effekt jag verkligen tog vara på!
Banjo-Herren räddar ett liv
Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för fåglar. Fåglar har onda ögon, flyger omkring med vassa föremål på fötterna och mitt i ansiktet. Dessutom bajsar de på en. Alla fåglar har som hemligt mål att flyga rakt på mig och slita ut mina ögon och sen picka i sig resten av mig bit för bit. Så är det bara.
Otaliga är de gånger jag formligen kastat mig ner på marken för att undvika någon aggressiv attack eller illvilligt ögonkast från en kamikazefink.
När jag bodde på studentkorridoren där även flickan med tvångstankarna bodde så kom jag en dag ut i korridorköket och fann till min yttersta fasa att på köksbänken satt en ruggig, ondskefull, livs levande korp! Och det konstiga var att flera av mina korridorkamrater, plus ett par gäster, också befann sig i rummet, utan att reagera på att monstret tagit sig in och satt och smidde sina blodiga planer i godan ro!
Det visade sig att korpen var tam och tillhörde en av gästerna. Sicket folk....
En gång var jag nära att spöa upp en medelålders dam som matade fåglarna med drivor av brödsmulor. Hon gjorde det på Stockholms Central på samma perrong som jag stod på. Fågelmonstren yrde runt öronen på mig och hon bara stod där och öste ut påse efter påse med smulor och fåglarna blev fler och fler och vildare och vildare. Jag har sällan varit så rädd som då.
Där fick ni lite bakgrundshistoria till det äventyr som serverades mig i helgen på Ben-Slirrens lantställe.
Ben-Slirren hade just avnjutit frukosten och stod och blickade ut över ägorna (tittade ut genom köksfönstret) när han fick syn på något i körsbärsträdet.
"Åh nej, nu har det kommit in en fågel under nätet."
Som alla körsbärsodlare hade Ben-Slirren och Ben-Slirran (jag försökte verkligen anagramma ihop något bra, men det gick bara inte) hängt ett stort nät över trädet så att fåglarna inte skulle komma åt det röda guldet. Tyvärr hade inte alla fåglar förstått nätets innebörd så nu hade en av dem tagit sig igenom det och var fångad på insidan.
Det visade sig att hela hushållet bestod av fågelfobiker. Efter ett snabbt rådslag bestämdes det att den modigaste skulle skickas ut med en sax och klippa upp ett hål i nätet så att den stackars pippin kunde flyga ut. Det var bara en hake med planen, Tora får inte springa omkring med saxar själv. Därför skickade vi ut den näst modigaste, som självklart var Ben-Slirran. Ivrigt påhejad från köksfönstret av make och svåger gick hon ut och närmade sig fången, som verkade ovanligt ilsken och blodtörstig vad vi kunde se.
Efter ett tag kom hon tillbaka och kunde rapportera att ett präktigt hål var uppklippt och att fågeln i fråga inte var någon vanlig bofink utan en spillkråka. En hackspett alltså, och det har man ju både sett och hört hur de övar på träd för att kunna hacka hål på våra skallben så effektivt som möjligt, så då förstod vi i vilken livsfara Ben-Slirran svävat.
Lättade lämnade vi torpet en stund för att göra några ärenden i stan och när vi kom tillbaka var det lugnt i körsbärsträdet.
Jag tog Tora på armen och gick bort för att se hur det såg ut.
Spillkråkan hängde utanför nätet, upp-och-ner med ena klon ordentligt intrasslad och ögonen slutna.
Just när jag som en god farbror skulle förklara det här med döden för Tora så blinkade dock monstret till och visade tecken på att vara mer vid liv än det först vågat medge.
Allmän förstämning spred sig på torpet när vi berättade hur dåligt klippa-hål-planen hade utfallit. Ben-Slirren konstaterade överraskat att han kanske inte var djurhatare när allt kom omkring och till slut så slog Ben-Slirran fast att nu var det dags för Ben-Slirren att axla husfaderns ansvarstyngda mantel och göra något åt saken.
Det var då jag insåg att det var jag som var tvungen att göra det. Om någon nu skulle dö hjältedöden i kamp mot en otacksam spillkråka så var det ju faktiskt bättre att det var jag som inte hade fru och barn att beskydda.
Jag ifördes hjälm med visir och utrustades med sax och gick sedan mitt öde till mötes.
Spillkråkan blev inte glad att se mig. Först försökte han fly, men det gick naturligtvis inte. Då gick han över till anfallstaktik, men nätet höll honom tillbaka. Där stod jag på en ranglig stol, öga mot öga med min värsta mardröm, en fågel som faktiskt siktade in sig på mitt ansikte och bara befann sig en decimeter från det samma. Mitt liv passerade revy. Hu, vilken tråkig show....
Så klippte jag till. En av fågelns fjättrar lossnade och det märkte han naturligtvis genast. Snabbt byte av taktik igen, denna gång tillbaka till flykttaktiken. Det verkade nästan som han fattat att jag kommit för att hjälpa honom! Han flaxade som en galning och nätet sträcktes ut som ett band. Det var bara att sträcka fram saxen och med ett enkelt snäpp befria spillkråkan som pilade iväg och försvann bortåt horisonten, iförd nya, illblå, nätstrumpor.
Nu återstår bara att se om jag övervunnit min fågelskräck på det här viset. Det vore väl ett lyckligt slut, så säg?
Irrmannen i toppform
Skånesemestern skrittade i maklig takt mot sitt slut. Banjo-Herren, som under tiden haft föräldrahemmet som bas (utan föräldrar i eftersom dessa på ålderns höst bestämt sig för att bila upp till Nordkap), gjorde sig redo för avfärd. Bussen skulle gå om tio minuter och det var kanske en minuts promenad till busshållplatsen. Banjo-Herren har alltid haft för vana att ge sig av i god tid, medveten om Irrmannens blotta existens och oberäknelighet. Dessutom blir Banjo-Herren en riktigt darrig herre om han inte har åtminstone fem minuters säkerhetsmarginal. Planen var enkel:
1) Ta sin packning.
2) Låsa huset.
3) Lämna nycklarna i grannens brevlåda.
4) Slå på i Poden och ta på sig solglasögonen.
5) Gå mot busstationen i lugn takt.
Som en sista grej ringde han till föräldrarna, som just befann sig 200 meter från ryska gränsen uppe i norra Finland, och rapporterade att allt gått bra och att alla blommorna han fått i uppdrag att vattna överlevt. Bara att göra så var ju minst sagt att utmana ödet. Det var startskottet för Irrmannen.
Irrmannens plan var enkel och enpunktad.
1) Krångla till varenda punkt på Banjo-Herrens keffa, tråkiga plan.
Det började lysande. När Banjo-Herren hade hängt på sig laptopväskan och böjde sig ner för att greppa resväskan så stötte den förstnämnda väskan, som i sin nya position naturligt vidgade Banjo-Herrens bakdels omfång, emot en piedestal på vilken det stod en kaktus i en kruka. Kaktusen föll sig mot döden, men en azalea kastade sig hjältemodigt i dess väg och dämpade fallet. Krukan rönte dock inte samma lyckosamma öde. Spritt språngande hemlös låg kaktusen nu på uterummets golv.
Åtta minuter kvar till bussens avgång.
Ett mirakel skedde. Banjo-Herren fick plötsligt gröna fingrar och sprang ut i förrådet, hittade en ny kruka och planterade flinkt om kaktusen. Dessutom sopade han ihop resterna av den gamla krukan och tröstade azalean som brutit en kvist.
Sex minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda med en ljudlig smäll, satte på iPoden och solglasögonen och började gå i planerat lugn takt mot bussen.
Jävlar!
Kvar i fickan låg föräldrarnas busskort som Banjo-Herren fått låna. Det skulle absolut inte med hem till Stockholm. Bort till grannen, plocka upp nycklarna ur brevlådan (vilket såg smått mystiskt ut), låsa upp huset, ta av sig solglasögonen (dem kan man ju inte ha på inomhus) lägga kortet på byrån.
Fyra minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda med en ljudlig smäll igen, började gå i raskare takt mot busshållplatsen, satte på iPoden och...
Jävlar igen!
Solglasögonen låg kvar i köket! Bort till grannen, plocka upp nycklarna ur brevlådan (vilket såg ännu mer mystiskt ut), låsa upp huset, hämta solglasögonen.
Två minuter kvar till bussens avgång.
Banjo-Herren låste huset, gick och la nycklarna i grannens brevlåda för tredje gången med den ljudligaste smällen hittills och började springa mot busshållplatsen. Skit i iPoden och solglasögonen!
Halvvägs dit blev han ikappcyklad av områdets självutnämnde Kalle Blomqvist, en annan grannes tioårige son.
"Vad GÖR du?" frågade han.
En mycket berättigad fråga som inte fick något genomtänkt svar.
"Jag reser härifrån!" sa Banjo-Herren utan att visa prov på den stresstålighet han tillskrivit sig i flera anställningsintervjuer.
"Delar du ut post?" frågade den långt ifrån nöjde privatdeckaren.
"Nej, det gör jag inte.."
"Men vad var det då för saker du la i brevlådan?" framkastade gossen med obarmhärtig envishet.
"Det har du inte ett skit med att göra!" hade varit både rätt och fel svar. Istället bekände Banjo-Herren.
"Det var ett par nycklar som de ska ta hand om."
"Varför la du i dem så många gånger?"
Mitt rykte som barnvänlig är betydligt naggat i kanten numera. Men jag hann med bussen med nöd och näppe i alla fall.
Nattis och Cass
I min plånbok har jag ett foto på två sockersöta blondiner. Det är Nattis och Cass och dom är systrar. Natttis är sju och Cass treåtthalvt och dom är döttrar till dansbandskungen Jonas. Det är ett väldigt representativt foto, Nattis sitter lydigt och ler vänt åt kameran och Cass är arg som ett litet bi. Ett väldigt gulligt bi.
När jag besökte den lyckliga familjen, som dessutom består av mamma Katharina och schäfer-"valpen" Rossi (mankhöjd två meter och matchvikt ett ton,och då räknar jag bara pälsen....) i helgen så mötte Jonas och Cass mig redan vid busshållplatsen. Cass var så ilsken så hon knappt kunde prata rent, men glad att se mig.
Nattis kunde däremot verkligen prata rent. Förra gången vi sågs hade hon haft en ganska markant sydskånsk dialekt, men nu var det något som hänt, och det oroade Jonas. Nattis hade börjat bryta på rikssvenska!
"Var är min hårboschte?" frågade hon och när hon lämnat rummet tittade Jonas långt efter henne och muttrade: "Säg borrrste!"
"Hon har blitt en redig litten snobb", beklagade han sig med sin sedvanligt formidabla trelleborgska.
Man förstod lätt varifrån Nattis fått såna olater.
Dubbning av tecknade filmer!
Här har vi verkligen ett område som skulle må bra av lite kvotering! Varför måste alla Askungar och Törnrosor och Pocahontasar och My Little Phonies galoppera runt och låta som fröken Ur allihopa? Fridlys dialekter! Kvotera in skåningar, smålänningar, ångermanlänningar osv så att vart landskap får sin Disney-prinsessa! Det finns säkert tillräckligt många.....
Vi gick på tivoli. Emellanåt regnade det från himlen och emellanåt åskade det från Cass. Hon åkte berg-och-dalbana och radiobilar och åt spunnet socker och varm korv och popcorn och fick en ballong och ett kramdjur och hade hur roligt som helst, Hon hade t o m så kul så hon glömde bort att vara förbannad små korta stunder. Hon fann sig dock snabbt.
Nattis vågade som vanligt inte. Hon vågade inte åka berg-och-dalbana och inte radiobilar heller. Hon vågade gå in i Lustiga Huset men höll på att aldrig komma ut eftersom några moment såg lite läskiga ut. Hon har min fulla förståelse. S k "lustiga hus" brukar gå ut på en enda sak, att man konstant ska löpa risk att ramla och slå sig. We're not amused... trappsteg som rör sig, tunnlar som snurrar och rullband som går åt fel håll. Jättekul....
Men en ballong och ett kramdjur fick hon. En Hello Kitty-ballong och en plyschpudel med tillhörande handväska att stoppa den i à la Paris Hilton. Kampen mot könsrollerna kan härmed anses helt förlorad.
Och så slutade de två blondinernas lördag. Själv sov jag på soffan och kysstes omsorgsfullt godnatt av Rossi, som i övrigt inte gjorde mycket väsen av sig.
Söndagen började mycket oroväckande. När jag vaknade satt Cass i soffan bredvid och tittade på mig. Hon såg egendomlig ut, någonting var fel. Långsamt insåg jag vad det var.
Hon log med hela ansiktet.
"Gomorron", sa jag.
"Vettuva?" sa hon på det där viset som är så fantastiskt gulligt när en treåring säger det, men outsägligt patetiskt när Pernilla Wahlgren, 40, kväker det i nån hudkrämsreklam.
Det är faktiskt väldigt sällan man vet vad när man får den frågan så jag svarade nej.
Och så började Cass berätta en historia på typiskt treåringsmaner, ni vet den där tekniken att prata både på in- och utandning samtidigt som man utför diverse gymnastiska övningar. Åskvädret hade helt dragit bort.
Amanda, en för mig okänd förmåga, hade tydligen för lite sedan puttat omkull Cass på en studsmatta så att hon hade slagit sig och t o m fått ett stort ärr på läppen. Cass visade mig det gräsliga ärret som faktiskt var flera mikrometer stort och kunde ses i god belysning. Det hela hade gjort jätteont. Men idag, berättade Cass, så skulle hon äntligen få sin hämnd!
"Idag så ska jag putta henne!" sa hon mitt i ett par halva handstående värdiga Knut Kragballe.
Nu kände jag att jag som Bamse-präglad vuxen behövde ta mitt ansvar.
"Njae, det tycker jag inte att du ska göra, faktiskt..."
"Vaffödå?"
Bra fråga, det hade jag inte riktigt tänkt på. "För att hon kan slå sig" kändes inte som ett fungerande argument, för treåringar brukar det gälla öga för öga, läpp för läpp.
"Ähmmm....för att...det är inte så tufft att hålla på att hämnas...." tvekade jag, men så dök plötsligt Bamse upp som en Obi-Wan Kenobi-liknande vision bredvid mitt huvud och viskade svaret till mig. "Sa hon förlåt efter att hon puttade dig så att du slog dig?" frågade jag,
"Näää...." sa Cass.
"Det var dumt av henne, det ska man alltid säga. Jag tycker att du ska säga till henne att du tycker hon ska säga förlåt för att hon puttade dig!"
Cass tänkte en liten stund och sa sedan till min stora häpnad:
"Mmmm, det ska jag göra." Och eftersom jag har hört att små barn inte kan vara ironiska så lät jag saken stanna där, ytterst nöjd med mig själv.
Och faktiskt, tror ni inte att Cass senare på dagen gick och lekte med Amanda, utan att putta henne en enda gång!? I alla fall inte hårt. Jag skulle bli en fantastiskt bra pappa. Och lättlurad.
